UKA PAIN 100 miles var ett alldeles fantastiskt fint och välarrangerat lopp. Men det var backigt och riktigt jobbigt.
Pre race
Vi var fyra goa gubbar som åkte tillsammans upp till Älvdalen dagen innan start. I bilen förstod jag att jag inte kommer springa loppet på tänkta 24 timmar som jag gjort på andra 100-mileslopp som exempelvis Kullamannen. Någon i bilen sa att springer man på den tiden kommer man mellan plats fem och tio. Så bra är jag absolut inte och jag insåg att det här loppet är jobbigare och långsammare än jag tänkt. Jag satte en ny plan på att klara det på 28 timmar.
Tiden och placeringen spelade egentligen ingen roll, mitt mål var att komma i mål. I januari sa en ortoped till mig att jag inte kan springa så långt på grund av artros i ena knät. Sedan dess har jag haft som mål att motbevisa honom och jag har lagt massvis med tid på gymmet för att bygga benmuskler. Målet med detta lopp var givet; knäna skulle hålla och håller dom så skall jag i mål.
Ju närmare starten vi kom desto mer nervös blev jag. Skulle knäna verkligen hålla? Har jag tränat tillräckligt med löpning, jag har ju mest varit på gymmet och tränat ben? Att åka dagen före start gjorde att jag hade många timmar på plats att fundera innan starten klockan 16 på fredagen.
Starten
Starten av UKA PAIN 100 miles går i Evertsberg, 15 km från Älvdalen. Dessa 15 km är en inledning för att komma till själva banan som är 50 km och som man springer 3 gånger. Loppet är alltså inte ett A till B lopp utan en varvbana. I år sprang man varven först medsols, sen motsols och slutligen medsols igen. Varvningen sker på hotell Älvdalen, där vi bodde, och som också var målgång och race center.
Precis före starten i Evertsberg lästes en löparbön upp i högtalarna. Det låter klyschigt men jag tyckte om det och hörde många sanningar om löpning i den där bönen. Det var också en stund att stå tyst och bara fundera, ett skönt moment minutrarna före start.
Direkt efter start började en lång nedförsbacke, det sämsta för mina ouppvärmda ben och knän. Oj oj tänkte jag, hur ska detta gå. Fort gick det också. Jag vill minnas att de flesta av de inledande 15 km var grusväg och nedför. Det var väldigt lättsprunget, men hårt för framsida lår och knän.
Den sista delen på dessa inledande 15 km var en del av själva banan. Där är det en mycket fin och teknisk trail som går bredvid en fors, också den nedför. Denna del av banan var verkligen en favorit.
Jag sprang med Glenn och pratade om allt möjligt. Riktigt härligt. Solen sken och vi var äntligen på väg.
Varv nummer 1
Första varvet var härligt för allt var nytt, jag hade aldrig sprungit här förut. Topparna, utsikterna, de gamla timmerhusen, stigarna, ja allt var bara att suga in. Det var otroligt fint.
Jag började också förstå varför loppet tar tid. Backarna är inte bara långa utan delvis väldigt branta. Vissa för branta för att springa, varken upp eller ner, utan man kan bara försiktigt ta sig fram med stavarna som hjälp.
Jag hade aldrig förut sprungit ett lopp med stavar för det har inte behövts på de lopp jag sprungit. Eftersom jag mest hade varit på gymmet innan loppet hade jag heller inte tränat så mycket med stavar. Innan start fick jag hjälp att sätta fast mitt couger som fortfarande hade prislappen kvar och så fick jag lite tips på hur man enkelt packar upp och ned stavarna. Det tog dock inte lång tid innan jag verkligen skulle tycka om att springa med stavar i backarna, både uppför och nedför. Det blir ett så skönt tryck i löpningen med stavar.
På varje varv av banan är det tre höga toppar. Mellan den första och andra toppen var det en längre sträcka med härlig trail. Där sprang jag själv i skymningen på första varvet, i ett par timmar med hög musik i lurarna. Det var bland de bästa stunderna i loppet, jag bara flöt fram.
Varvningarna
”Åh herre jäklar” utropade jag när jag såg buffén med godsaker som var uppdukad på hotell Älvdalen vid första varvningen. Före loppet hade det varit mycket snack om varvningarna och att de flesta som bryter, bryter just där. Nu förstod jag varför. Där fanns så mycket gott samtidigt som man är väldigt nära sängen, duschen och allt annat man vill ha när man varvar på hotellet där man bor.
Min taktik var därför att stanna så kort som möjligt och att inte sätta sig ner på varvningarna. Sagt och gjort. Båda gångerna sprang jag några kilometer ut på nästa varv innan jag satte mig på nån obekväm sten och knöt om skorna. Det var bara de två gånger jag satte mig ner på hela loppet.
I efterhand känns det som en väldigt bra taktik. Jag hörde flera som stannat länge på varvningen och verkligen hade haft svårt att ta sig upp och ut på nästa varv.
Början av varv 2 – det börjar bli jobbigt
Detta varv sprangs motsols och det tycker jag var jobbigare. Backarna kändes av någon anledning enklare att tackla åt andra hållet.
Vid ca 80 kilometer sprang vi ned från den första toppen vilket är en skidbacke. Där sprang jag för fort och framsida lår började kännas rejält slitna. En effekt av att jag haft ischias tidigare är att ena benet är klenare än det andra. Det syns om man tittar noga, ischiasbenet har mindre muskler än det andra. Det fullständigt brann i musklerna i det benet efter den backen. Det var då jag började inse att jag inlett loppet för fort och behövde ta det lugnare.
Men det gjorde jag inte. Jag kände att jag behövde hänga på de som sprang runtomkring. Det är ju sällan så kul att bli omsprungen. Snart kom också favoritdelen av banan, den jag där jag flöt fram på det första varvet. Så jag höll farten i några mil till.
Känning i knät
Nånstans här, kanske vid ca 90 km, började jag känna något i artrosknät. Det var en benig känsla som när benen går emot varandra. Jag blev genast orolig.
Jag hade för första gången tejpat knäna på ett lopp. Framförallt tejp runt benet, under knäskålen. Jag hade testat det inför loppet och tyckt att det hjälpt. Men jag hade som längst provat det på tvåtimmarspass. Nu hade jag sprungit mångdubbelt längre.
Räddningen för knät kom i form av tredje toppen på andra varvet. Då var jag tvungen att helt byta löpsteg och känningen i knät försvann. Kanske var det också så att jag fick andra problem som tog överhanden och jag glömde bort knät.
Men efter denna känning, kände jag inte något i knät på resten av hela loppet. Fantastiskt!
Slutet på varv 2 – riktigt jobbigt
Tredje toppen på andra varvet var banans längsta backe som man nu skulle ta sig uppför. Jag var ensam och satte på mig lurarna med bra musik. Sen var det bara att knega på med stavarna, upp, upp, upp. Jag var helt i min värld.
Väl uppe kände jag mig inte så fysiskt trött utan mentalt. Jag tog av mig lurarna och det kändes som jag var i en dröm. Alltså på riktigt som in en dröm, ni vet som när man drömmer på natten och befinner sig i en helt annan värld. Jag tänkte först att jag drömt i backen upp men insåg att det kunde jag inte gjort. Den där drömmen hade jag nog haft några nätter innan loppet. Sen kom en annan, liknande dröm tillbaka. Det kändes inte obehagligt för jag vill minnas att detta hänt förut på långa lopp när jag varit rejält trött. Men jag förstod att jag var trött, förvirrad och att detta inte var helt bra för mitt lopp.
Samtidigt tittade jag på klockan som skulle visat sig ha tappat bort banan. Min klocka är gammal, jag behöver en ny för den hittar ibland på konstigheter. Det såg därför ut som om jag inte var på banan alls när jag tittade i klockan. Runtomkring såg jag heller inga banmarkeringar och trodde att fasen, jag har sprungit fel. Då kände jag mig ännu mer förvirrad. Efter lite navigering kom till slut ledaren av loppet springande i motsatt riktning och jag visste då att jag var på rätt väg ändå. Han var då på sitt tredje varv som sprangs åt andra hållet.
Nu fick jag ta mig i kragen tänkte jag, jag måste ta det lugnare, det är långt kvar till mål. Det var cirka en mil kvar till andra varvningen och sen ett varv kvar, så totalt cirka 60 km kvar av loppet.
Men återigen så tog jag det inte lugnare och denna gång av en ganska komisk anledning. För när jag närmade mig varvningen kom alla de som sprang 50 km. De hade precis startat och var väldigt, väldigt peppade. Vi möttes på en ganska smal väg och jag skulle tro att det var över 100 personer. De flesta applåderade när de såg mig, många sa nåt i stil med ”grymt 100 miles”, och andra gjorde high five. Kan man då i ett sånt läge se ut som en trött zombie? Nej, nej, fåfängan kickar in, man sträcker på sig och ökar farten.
När den sista 50-km löparen passerat pustade jag ut och saktade ner och tänkte ”smart, nu la jag det sista krutet på det där”.
Varv nummer 3 – det sista
Trots att jag var trött så varvade jag återigen väldigt snabbt utan att sätta mig ner. Istället inledde jag tredje varvet väldigt långsamt för att ta igen mig lite. Äntligen tog jag det lugnare och det var så mycket bättre att ta igen sig genom att gå och småjogga, än att sitta och vila på varvningen. Kilometrarna tickade, om än långsamt, och jag minns det som en ganska skön sträcka.
Tredje varvet var ganska händelsefattigt. Som det är i ultra glesas startfältet ut, man hittar en takt som matchar ett fåtal andras och man springer om varandra många gånger men med lång tid emellan. Man utväxlar några ord eller meningar eller springer några kilometer ihop. Men mycket av tredje varvet sprang jag själv.
Jag fick rapport hemifrån att jag låg runt plats 20 vilket förklarade varför jag var så trött. Så snabb är jag inte och det gjorde mig inte längre något om jag blev omsprungen.
Det var först vid sista vätskestationen som något hände. En av de löpare jag sprungit om många gånger, sprang plötsligt om mig i en väldig fart. Jag sa det till honom, något i stil med ”vilken fart du fick” och han svarade ”ja, nu vill jag verkligen hem”. Hmm, det vill ju jag med, tänkte jag, dags att öka. Nu kör vi, in i mål, jag vill komma fram.
Jag hade tänkt ut en plan på vad jag skulle göra när jag kom i mål. För det första skulle jag kissa innan målgång för att inte behöva gå på toa på hotellet och gå i nån trappa eller så. Direkt efter målgång skulle jag gå in i baren, köpa en öl innan jag äntligen satte mig ner. Sen skulle jag bara sitta och njuta och inte behöva resa på mig.
Bra plan men framförallt bra att ha ett mentalt mål att se fram emot.
Målgång av UKA PAIN 100 miles
Jag kom i mål på UKA PAIN 100 miles på strax över 28 timmar på plats 18 av totalt 83 startande. Över hälften kom inte i mål. Placeringen var verkligen över förväntan. Framförallt var jag så himla glad att knäna höll hela vägen och att jag kunde springa så långt, och ganska snabbt, när uppladdningen mest känts som att jag varit på gymmet. Det kändes fantastiskt! Jag tycker så mycket om att springa långa lopp och det här var ett kvitto på att jag kan fortsätta med det.
Min målgångsplan genomfördes och jag satt snart med min öl. Två faktiskt, en alkoholfri och en starkare variant. Den alkoholfria slank ned i ett nafs men sen började jag må kass. Så där efter-ultralopp-kass när det kliar i kroppen och benen och man börjar frysa. Jag hade ingen som helst fysisk ro. Min målgångsplan visade sig fungera bäst som morot ute på banan, sämre när den väl genomfördes.
Jag lämnade min andra öl halvdrycken och tog mig istället till duschen.
Post race
UKA PAIN 100 miles bet rejält och jag var trött länge men benen återhämtade sig hyfsat snart och jag hade inga skador som inte skulle gå över inom kort.
De småskador som skulle gå över var framförallt skavsår i knävecken av tejpen samt tårna som jag kört hårt in i stenar och rötter ett par hundra gånger när jag snubblat runt på stigarna. Det rök ett par tånaglar efter några veckor.
Tröttheten efter loppet satt mestadels i huvet, jag var mentalt trött. Jag tror jag fokuserade så mycket på det här loppet, oroade mig massor för knäna och hur det skulle gå och sen pushade mig hårt ute på banan. Tröttheten satt i över en vecka.
Nöjdheten kommer dock aldrig gå över. Det känns som en bedrift att ha sprungit det här loppet och som att det var en milstolpe i min löparkarriär. Det var betydelsefullt för mig eftersom jag var så osäker på hur det skulle gå.
Nu är det sommar och jag kan repa mig i lugn och ro, träna i lugn och ro och slippa oroa mig för knäna inför Kullamannen 100 miles i höst. Jag längtar redan tills dess.
