Sandsjöbacka Trail 185 km 2025

Jag gjorde det igen. Som enda löpare är det bara jag som sprungit i mål två gånger på Sandsjöbacka Trail 185 km. Jag kom dessutom trea i ett geggigt och tufft lopp med 75% DNF rate (75% av de startande kom inte i mål).

Varför göra det igen?

Förra året var detta lopp på gränsen av vad jag klarar av så jag funderade länge innan jag anmälde mig igen. Det var inte så att jag tvekade på att anmäla mig, utan mer att jag behövde fundera över varför jag skulle ta mig an det igen. Jag behövde veta mitt varför innan loppet, annars är det risk att man börjar tveka och tvivla under loppet. Då deppar man ihop och kan till och med vilja bryta loppet.

Jag kom fram till att mitt varför till att springa detta lopp var att utmana mig själv genom att springa loppet ensam denna gång. Förra året var vi tre som startade tillsammans och två som tog oss hela vägen i mål. Nu ville jag testa själv, stå på egna ben. Det är lite speciellt detta lopp för de första nio milen är utan depåer och man får välja starttid. Alla startar alltså inte samtidigt och det blir ett väldigt glest startfält. Därmed blir man ensam hela långa januarinatten i mörka skogen.

Då jag inte är helt avspänd när jag springer själv i mörker så är det en utmaning för mig. Jag tycker inte om att stöta på större djur i skogen, framförallt vildsvin. Jag var även lite orolig om något skulle hända, exempelvis att jag skulle trilla och slå mig ordentligt, och det skulle dröja innan nästa löpare kom förbi. Denna oro gjorde att jag behövde ladda upp mentalt innan jag anmälde mig samtidigt som det var just detta jag ville övervinna genom att springa loppet själv.

En annan anledning till att göra om det var att bli den enda som klarat det två gånger. Det fungerade helt klart som en morot till att anmäla mig.

Slutligen är Sandsjöbacka Trail 185 km ett så hårt och rått lopp, vilket också lockade. Särskilt de första nio milen är ju raka motsatsen mot en folkfest och helt utan glass och ballonger. Det är ensamt, mörkt, kallt, tuff terräng och långt. Loppet är helt enkelt en fantastisk utmaning.

Del 1 – de första nio milen till Tjolöholm

Banan går från Skatås till Tjolöholms Slott och tillbaka igen. På fredagen får man välja starttid någon gång mellan klockan 11:00 och 20:00. Det man då behöver tänka på är att man måste starta vägen tillbaka från Tjolöholms Slott klockan 06:00 på lördagmorgonen tillsammans med de som springer 96 kilometersloppet. Från klockan 04:00 får man tillgång till en lada i Tjolöholm där man kan värma sig. Alltså gäller det att välja starttid så att man är framme någon gång mellan 04:00 och 06:00 på lördag morgon i Tjolöholm. Den slutliga placeringen i loppet beräknas utifrån totaltiden och det behöver inte vara den som är först i mål som vinner. Det är ett annorlunda och lurigt upplägg.

Det kändes som en fördel och trygghet att jag sprungit loppet innan. Förra året startade vi klockan 13 på fredagen vilket var lite tidigt för vi var tvungna att ta det väldigt lugnt för att inte vara framme i Tjolöholm före klockan 04:00. Så i år valde jag att starta en timma senare, klockan 14.

Jag var i god tid till starten och satt och mös med arrangörerna i stugan i Skatås. Sen var det dags. Det var bara jag som valde att starta klockan 14. Jag tror jag valde starttid någonstans i mitten av det inte så gigantiska startfältet på 19 personer.

Två timmar dagsljus fick jag uppleva och därefter 12 timmar mörker innan jag var framme i Tjolöholm. Vädret var så bra det kan vara i Göteborg i januari. Det var hyfsat torrt, mulet och cirka fem grader varmt.

Farten jag höll var enligt plan hela vägen. Jag siktade på att vara framme klockan 04:00 för att få så mycket vila som möjligt innan starten tillbaka klockan 06:00. En väldigt bra funktion i klockan att ha koll på i denna första del av loppet är ETA, alltså beräknad ankomsttid. Jag siktade på hålla farten så att ETA höll sig runt 3:30-3:45 på morgonen. Innan Tjolöholm kommer en riktigt bökig sträcka som tar långt tid och jag ville ha lite marginal till klockan fyra. Det hela slutade med att jag stannade exakt 04:00 utanför ladan och jag var mycket nöjd med min pacing av del ett av loppet. 14 timmar tog det, exakt på minuten.

Att springa i mörkret själv funkade bra. Två flockar vildsvin skrämde jag iväg men de var inte så nära så att de skrämde mig. Skönt. Efter macken som är halvvägs och som är den enda depån värd namnet så sprang jag någon mil med ett gäng andra löpare jag sprungit ikapp. Annars var jag helt själv hela vägen.

Känslan var bra men inte så på topp som den kan vara. Jag fick ingen runners high för jag var spänd på grund av mörkret. Men allt funkade som det ska. Jag var aningen hungrig hela tiden, och samtidigt lite sur i magen, så jag köpte två vita frallor på macken. Det gjorde susen för både hungern och surheten i magen.

Bansträckning Sandsjöbacka Trail

I Pace on Earhts pod kallas Robert som lägger banan för banläggaren från hell. Jag vill också minnas att i en film av Marcus Kjellberg när han springer Sandsjöbacka, myntar de ordet brötmeter. De menar att det inte är så många höjdmeter i loppet (ca 4200) men väldigt många brötmeter. Och så är det, det är bitvis väldigt brötig terräng med små stigar, nedfallna träd, branter, klippor och stenar. Dessa delar av banan går mycket långsamt.

De första och sista 16 kilometerna närmast Skatås är just sådana, med väldigt många brötmeter. På första delen av loppet tänker man kanske inte på det för det är precis efter starten. Då springer vi 180km löpare också banan först av alla löpare så det är inte upptrampat. På andra delen, tillbaka till Skatås, springer 180km löparna sist och flera hundra löpare från de andra tävlingsdistanserna har sprungit sträckan några timmar före. Det har gjort stor skillnad på underlaget både i år och förra året. Förra året kom en massa is fram under snön när det blev upptrampat, i år blev det väldigt lerigt och geggigt.

Efter de bökiga första 16 km kommer ca en mil som är lite enklare. Där finns även en mack där man kan fylla på vattnen och köpa nåt gott. Sen kommer Sandsjöbackaleden som är typ tre mil i skogen och ganska teknisk. Därefter nästa mack som är väldigt efterlängtad och som blivit lite av en samlingspunkt på första delen av loppet.

Sen är det ca fyra mil kvar och de är varierade med asfalt, grus och skogspartier. Överlag är det mer lättsprunget än de första fem milen. Ca fem kilometer från Tjolöholm kommer dock ett riktigt bökigt skogsparti. Där går banan mer eller mindre rätt ut i skogen utan stigar och det går långsamt, väldigt långsamt.

Del två av loppet, alltså tillbaka till Skatås, är aningen längre då man gör en sju kilometers vända runt Tjolöholms Slott som man inte behöver göra på del ett. Del ett är ca 89 km och del två 96 km och på del två gäller samma reptider som för 96 kilometerslöparna. Det är ganska tufft att hålla deras tempo med tanke på att man först värmt upp med 89 km.

Värt att komma ihåg är den sista biten mot målet i Skatås. Från sista vätskestationen i Sisjön, 20 km från mål, tar det för mig cirka fyra timmar till mål. Det är så väldigt bökigt och långsamt och då är man ju heller inte riktigt sitt piggaste jag.

Vila mellan 04:00 och 06:00

Ladan där man får vila är ganska kall. Man får tillgång till dropbag där jag hade packat ett litet sovkit och en liten necessär. Sovkittet bestod av sovsäck, öronproppar och en sån där sovmask för ögonen. Jag ville maximera möjligheten till sömn men det gick inte alls. Det kliade och pirrade i benen och jag kunde inte ligga still. Men någon form av vila blev det i alla fall i en timma och jag fick lite lugn och ro.

Det bjuds även på frukost för oss 180km löpare i ladan. Jag fick till och med ”frukost på sängen” av en vänlig funktionär. Efter frukost borstade jag tänderna och bytte strumpor och tröja. Jag försökte göra mig så fräsch och redo som möjligt inför den långa vägen tillbaka.

En skillnad mot förra året var att fler andra löpare var i god tid i ladan innan klockan 06. Då kändes det som att många fler skulle klara loppet, men så värst många fler skulle det inte bli.

Del 2 – 96 km tillbaks igen

Jag försöker hitta positiva saker i mina lopp, saker att fira och saker att se fram emot. I detta hårda lopp finns det inte så mycket att se fram emot mer än att det blir enklare på del två av loppet. Del ett är ensam och mörk. Del två är värsta folkfesten i jämförelse och dessutom kommer det dagsljus. Klarar man del ett på ett bra sätt, då är det rena nedförsbacken in i mål. Så försöker jag se det i alla fall.

Del två börjar med starten av 96 kilometersloppet som har betydligt fler startande än 180km. Det är så kul, och ganska konstigt, att vara med om en start mitt i ens egna lopp. Man smittas av de andras pepp och energi och det finns mängder med folk att prata med och ta rygg på. Det är en stor skillnad mot de första nio milen.

I år märkte jag att jag inte alls kunde hålla samma tempo som vi gjort förra året på de första två milen på del två. Då måste vi sprungit väldigt fort för nu gick det ok men efter två mil var jag en hela trettio minuter efter förra årets tid.

Under natten hade det kommit dimma och lätt regn vilket höll i sig hela dagen. Marken blev blöt vilket innebär gegga. Gegga innebär i sin tur att man försöker skutta runt pölarna för att hålla sig torr och det innebär halka och blöta fötter.

Tempot gick därför ner men framförallt de blöta fötterna skulle bli ett problem ganska snart. Jag kör alltid med Injinjis tåstrumpor och jag har aldrig haft några större problem med blåsor förrän nu. Det kom blåsor på tårna som sprack och gjorde ont och det kom stora blåsor under ena foten som gjorde rejält ont att springa på. Så var det tyvärr i många mil, hela vägen in i mål.

I Anneberg blev jag glatt påhejad av arrangören Glenn som jag sprang i mål med på Kullamannen för ett par månader sedan. Han sa att jag såg pigg ut. Efter loppet såg jag kort på mig själv i den depån, jag ser ju ut som ett ras. Glenn ljög nog, men det hjälpte med lite glada tillrop. Jag blir ofta svullen när jag springer långt. Att vader och fötter svullnar kanske inte är så konstigt, men jag blir även väldigt svullen i ansiktet. Något blir väl knas i vätskebalansen och jag tror det blivit ännu värre när jag tagit salttabletter. Nu förlitar jag mig helt på Umaras sportdryck. Jag får ta mig en funderare på detta och försöka komma på vad som är fel.

Efter ett rejält geggigt parti som jag visste skulle komma så bytte jag strumpor för att lindra besvären med blåsorna men det gjorde det bara värre. Mycket av mina tankar och fokus gick till blåsorna under en stor del av andra halvan av loppet. Den enda fördelen var väl kanske att jag inte tänkte så mycket på om jag var trött. På slutet oroade jag mig för att blåsorna under fötterna skulle spricka och skinnet skulle försvinna så jag bara sprang på köttet. Så blev det som tur var inte men blåsor var ett nytt problem för mig och jag får undersöka och testa hur man kan undvika det till nästa geggiga eller blöta lopp.

Ett annat problem var att pannlampan laddade ur och jag fick köra de sista två långsamma milen med min extralampa jag hade med mig. Den är kass. Dessutom var det dimma vilket gör att pannlampan mest lyser upp vattnet i luften snarare än marken framför. Jag testade att ha pannlampan i handen, det funkar mycket bättre i dimma, regn och snö för ljuskällan är inte så nära ögonen. Något jag skulle vilja prova i sådant väder är en midjelampa, det måste funka mycket bättre än pannlampa.

Ja vägen tillbaka från Tjolöholm till mål kändes problemfylld och jag var särskilt orolig att blåsorna skulle bli så dåliga att jag inte kunde fortsätta. Jag kämpade på, försökte tänka på annat, jag lyssnade på pod och musik, pratade med andra löpare och hoppades på det bästa. Det kändes ok men var inte så rofyllt, mer kämpigt och oroligt.

I slutet av Sandsjöbackaleden som mynnar ut på grusvägen mellan Oxsjön och sista depån i Sisjön, tog jag rygg på en 96 kilometers löpare som fick flyt. Det var en perfekt draghjälp på ett gäng kilometer ut ur skogen. Jag vågade inte ens stanna och kissa för att tappa bort honom och förlora tempot som vi kom in i. Där sprang vi riktigt gött och väldigt bra.

Tack vare denna tempoökning kom jag ikapp tvåan i loppet innan sista depån. Han hade startat två och en halv timma efter mig på fredagen så jag hade ingen chans att ta igen det och ta hans placering, men det kändes ändå bra och peppande att springa ikapp.

Jag nådde sista depån en halvtimma senare än förra året, ungefär klockan 17:45. Reptiden där är klockan 19:00 så det var inte så mycket till godo. En timma kan man lätt tappa bort på en lång ultra och reptiderna är nog en stor anledning till att så få klarar loppet.

I mål kom jag klockan 21:32 vilket var 8 minuter senare än året innan. Jag hade alltså tagit igen cirka 20 minuter på den sista jobbiga delen av banan. Förra året gick den delen mycket långsamt på grund av is och halka samt att jag var helt slut i benen. Nu gick det ändå helt ok trots mina problem med blåsor och pannlampor. Jag stannade till och med på en mack i Mölndal och köpte reservbatterier till min dåliga pannlampa för att vara på den säkra sidan. Jag ville verkligen inte ha fler problem.

Mål

En stor varm kram av arrangören Tomas väntade i målgång. Jag fick då reda på att jag kommit trea i loppet vilket jag inte riktigt hade koll på. Det kändes grymt att komma på pallen i år igen. Strax efter mig kom tvåan i loppet i mål. Konstigt ja, men han startade ju efter mig på fredagen. Det blev gratulationer och sedan prisutdelning.

En av få fördelar med det här loppet är att om man väl tar sig i mål så hamnar man antagligen på pallen. Ytterligare två löpare skulle ta sig i mål, två belgiska kvinnor, som försökte även förra året men då misslyckades. Riktigt kul att de klarade det i år och att några fler kom i mål än förra året.

Känslan

Det var mestadels en ganska spänd känsla jag hade under loppet. I mörkret på del ett kunde jag inte slappna av och låta tankarna fladdra iväg utan jag var fokuserad. Jag kände inte heller att jag kunde lyssna på musik där i mörka skogen, jag ville höra skogen och eventuella djur runtomkring mig. På del två var jag också ganska spänd för att jag hade ont av blåsorna och orolig för att det skulle bli värre.

Så jag var en fokuserad och inte helt avslappnad löpare i detta lopp. Känslan var ändå ganska bra, jag var peppad, jag var fast besluten att komma i mål och gjorde det jag skulle. Jag levererade och det var en stabil leverans.

Det var bara ett tag när jag hade väldigt ont av blåsorna som jag funderade på att det inte skulle gå hela vägen in i mål. Jag har ju aldrig givit upp i ett lopp men ett tag tänkte jag att det kanske skulle bli så om det blev värre med blåsorna och det skulle göra för ont. Men det blev inte värre. Jag anpassade löpsteget lite och då gick det. Halta kan man nog kalla det, för jag belastade benet med blåsorna mindre än det andra benet. Jag haltade medvetet i flera mil och jag kom i mål.

Efteråt känns det väldigt bra att gjort detta lopp igen och att ha gjort det själv. Efter målgång påminde mig Glenn om att jag förra året sagt att loppet var på gränsen av vad jag klarar av. Så kändes det inte nu. Jag var såklart trött men jag höll hyfsad fart hela vägen in i mål och var inte helt förstörd efteråt. Det var härligt att känna att jag blivit uthålligare på ett år. Jag har gjort framsteg.

Jag beställde taxi hem efter målgången och det var samma taxichaufför som förra året. Märkligt, för jag åker nästa aldrig taxi, och jag kom ihåg honom för han var väldigt trevlig. När han släppte av mig sa han, ”ja, då ses vi om ett år igen”. Ja, det gör vi nog, för det här vill jag göra om.