Allt kändes bra inför loppet, bara vanliga tävlingsnerver. Men som de ibland säger på TV: ”kroppen svarade inte”. Då är det tur att loppet är så långt att man hinner komma igen.
Inför loppet
Inför loppet var jag utan krämpor, formen var bra och jag hade sovit gott trots tävlingsnerverna. Jag åkte ned till Båstad med Glenn som jag bara träffat ganska hastigt innan. Han är med och arrangerar Sandsjöbacka Trail och det första som hände när vi sågs var att jag fick en mycket fin finishertröja för min insats i Sandsjöbacka Trail 185 km. Bra start på resan!
Incheckning, bib-upphämtning och lite snack med andra löpare i Båstad. Vädret skulle vara väldigt blåsigt, över 20 sekundmeter i byarna, men inget regn och ganska varmt för årstiden. Jag shoppade ett pannband för att slippa mössa men ändå hålla öronen varma i blåsten. Det visade sig funka väldigt bra.
Sen åkte vi buss till Höganäs där det var race briefing och dags för start.
Starten av Kullamannen 100 miles
Höganäs har verkligen gått in för det här med Kullamannen sedan de fick börja arrangera starten av Kullamannen 100 miles och 100 km. Det har flera evenemang inför loppen bland annat kids race, utomhusbio och food trucks. Sedan har ju Kullamannen sin riddare och allt skrämselsnack. Det gör starten riktigt bra, jag tycker verkligen om det.
Kroppen svarar inte
Den första milen ut till Mölle är lättsprungen och går på en asfalterad cykelbana. Idag var det dock mycket kraftig motvind så man fick verkligen ta i ändå. Jag tyckte det var jobbigt och att alla sprang så fort. Väl framme på Kullaberg då de tekniska partierna börjar kändes det ännu jobbigare. Jag stapplade, snubblade och hade väldigt ont på flera ställen redan efter någon mil. Stegen och benen kändes allt annat än mjuka och smidiga. ”Det är det här de menar med att kroppen inte svarar” tänkte jag. Jag blev väldigt orolig hur det här skulle gå i 16 mil och det kändes som om det skulle bli ett väldigt långt lopp om det inte blev bättre.
Vid slutet av första varvet av två på Kullaberg, efter kanske tre mil, började det kännas lättare. Dels för att jag tog det lugnt och dels för att hela varvet på Kullaberg inte är så tekniskt. Den sista delen, ca 6 km från Himmelstorp är mer lättlöpt skogsväg vilket jag hade glömt av. Det var en positiv överraskning som jag behövde och som även gjorde det mentalt lättare inför det andra varvet på Kullaberg.
Den första delen av varven på berget är faktiskt heller inte så bökiga. Ca 5 km från Mölle fram till fyren är helt ok. Det är sedan det är bökigt i ungefär en mil, fram till Himmelstorp.
Andra varvet
På andra varvet började kroppen komma igång. Det som gjorde ont släppte, benen blev mjukare och jag kände mig smidigare. Jag följde min plan vilken var att ta det lugnt på Kullaberg. Min tanke var att man inte vinner något på Kullaberg, det är bara där man förlorar om man går ut för hårt. Loppet handlar mer om att springa de åtta platta milen efter Kullaberg i en bra fart. Det är där man kan vinna tid.
Depåstrategi
Jag hade även planerat att vara väldigt snabb i depåerna. Planen var att snabbt fylla på vätska och ta soppa med mig ut ur depån och käka på vägen. Jag skulle absolut inte gå in i värmetält eller sätta mig och vila. Detta fungerade väldigt bra och jag tror jag tog fler placeringar vid depåer än vad jag sprang förbi andra löpare.
Under natten började det bli kallare och kallare även om vinden mojnade så sakteliga. Vid depån i Svanshall som är precis efter Kullaberg var det iskallt och absolut ingen poäng att stå still. Rörelse är det bästa för att hålla värmen och det är också en anledning till att vara snabb i depåerna. I denna depå fick jag höra att Glenn, som startat riktigt starkt, bara var tio minuter framför mig och jag fick något att jaga. Det behövde jag.
I den stora depåen i Råbocka, som är ungefär halvvägs, kom jag ifatt honom. Även där var jag väldigt snabb. Jag bytte inga kläder, tog bara dricka och soppa, så Glenn och jag lämnade depån i stort sett samtidigt och vi sprang ihop ett tag i den slingriga skogen i Ängelholm.
På platten
Från Kullaberg till Hovs Hallar är det ungefär åtta platta mil. Innan Råbocka som ligger halvvägs i loppet hade jag äntligen blivit helt varm i kroppen och allt kändes bättre. Jag sprang med flera andra som sprang på i ett bra tempo. Det gick undan för att vara ett 100 miles lopp och det var precis min strategi. Det var här på platten jag skulle hålla fart.
Att hålla fart var inte alls bara ett sätt att få en bra tid utan också att hålla humöret uppe. Som jag nämnt här var tanken att gå på attack och springa offensivt istället för att ta gåpauser och spara på krafterna. Jag har ju även sprungit 100 miles lopp innan så jag vet att jag kan klara sträckan och jag behöver inte vara rädd för att inte orka. Så framförallt höll jag högre fart för att jag ville jag peppa upp mig själv och bli gladare istället för att tillåta mig känna trötthet och behov av vila. Tanken var att öka tempot när jag kände mig trött istället för att ta gåpauser.
Den strategin gjorde att jag lämnade Glenn efter Ängelholm på den andra halvan av platten. Solen gick upp och den värmde. Nu var det helt vindstilla och fantastisk utsikt över havet och Kullaberg där vi spenderat natten. Jag tog fram mina lurar, lyssnade på musik och allt kändes så fantastiskt som det bara kan göra nära man springer ultra. Det här var den bästa delen av loppet, här kändes allt helt rätt och jag kunde springa fort och lätt.
Om man är ny på Kullamannen finns det två viktiga saker att veta. Det första är att depåerna på andra halvan av Kullamannen 100 miles, förutom den i Hovs Hallar, består i princip bara av vatten och sportdryck. Det finns inget kaffe, inget värmetält, inget att äta, inga stolar, ja, det är inget mysigt alls. Jag har sett många som blir väldigt besvikna när de upptäcker detta, till och med upprörda. Men det är så det är, det är hårt och kargt, och inte mycket till belöning att nå en depå i Kullamannen.
Men vid en av dessa depåer fanns i alla fall en toa som jag besökte och där tog min runners high slut. Jag stannade för länge och efteråt kändes det som om jag fått något slags blodtrycksfall eller blodsockerfall. Energin jag hade åkte med ut i det där avloppet.
Kampen mot tröttheten började nu på riktigt och det dröjde så klart inte länge innan Glenn kom ikapp. Först var jag låg, inte för att han kom ikapp, utan på grund av trötthet. Jag sa inte så mycket. Men sen tänkte jag att Glenn är ju precis vad jag behöver, helt rätt att springa och snacka med honom. Det vet jag att han gillar och jag gillar ju Glenn. Så skärpning, upp med hakan och börja snacka.
Det fungerade. Humöret blev bättre och jag kunde återigen springa snabbare enligt min mer offensiva strategi. Då sprang jag ofta ifrån Glenn en bit men han kom snart ikapp. Jag sprang inte så jämnt, mer ryckigt men det funkade bra.
På slutet av platten är det mycket stenar, stora stenar. Så även om det är platt går det långsamt. Det hade jag tyvärr glömt från förra året men nu var humöret så pass bra att det inte bekom mig nämnvärt.
Hovs Hallar
Depån vid Hovs Hallar är aningen bättre än de tidigare och man får lite snacks och kan sitta ner. Men det finns inget värmetält och mys, så regnar det så får man helt enkelt stå ute i regnet.
Här tar den åtta mil långa platten äntligen slut och det återstår bara två mil av loppet som inleds med två rejäla backar. Hovs Hallar är ett fantastiskt fint ställe som jag besökt många gånger på sommaren för att bada och vandra en sväng med familjen. Så att komma hit är en milstolpe i loppet.
Båda backarna här går i ganska bökig träng men ändå hyfsat lättsprunget. Inga större stenar och klättringar som på Kullaberg men om det är blött, som det var förra året, då är det rejält geggigt.
Nedförsbackarna är till stor del på asfalt och då kan man verkligen springa på. Jag kände mig hyfsat pigg i benen och mindes förra året då jag haft stora problem att springa fort nedför så jag ville se om jag blivit bättre på att springa utför under året. Det är något jag tränat lite på och jag har försökt förbättra min benstyrka. Det funkade bra och jag fick verkligen upp farten i utförslöpningen.
Längst ned i en av en av backarna stod ett gäng och hejade som jag hade sett många gånger förut längs banan. De hejade väl på någon som sprang ungefär lika snabbt som jag och de åkte runt från parkering till parkering. Med sig hade de en enorm högtalare och de dansade hela, hela tiden. Fantastiskt! När jag såg dem längst ned i backen sträckte jag ut armarna som ett flygplan och sprang slalom hela backen ned. De såg mig på håll och härmade min flygplansdans. Väl nere blev det massa high-fives när jag sprang förbi. Det där gänget alltså, bästa publiken jag sett på länge. Sån glädje och sån dans!
Benen höll bra i backarna, bättre än på tidigare 100 miles lopp. Träningen har nog givit resultat.
I mål
Efter de två backarna är det en platt mil in i mål. Och här är den andra saken som är viktig att veta om Kullamannen och det är att när man kommer till Båstad är man inte framme trots att man är väldigt nära mål. Det är en ca 6 km lång prolog på slutet, sen får man fira.
I receptionen på hotellet jag bodde stod en kvinna och grät när jag skulle gå och äta efter loppet. Jag såg på hennes nummerlapp att hon sprungit 100km distansen av Kullamannen. Hon var på väg att checka in och jag såg att informationen hon fick från receptionisten om rumsnummer, Wi-Fi, frukosttider och sånt inte gick fram. Jag hjälpte henne upp till sitt rum med väskorna och då berättade hon att hon impulsivt brutit loppet i Båstad efter 18 timmars löpning när hon insåg att hon hade denna 6km långa prolog kvar. Direkt hade hon ångrat sig. Så kom ihåg prologen, den skall också springas.
Glenn och jag höll ett hyfsat tempo den sista milen och sprang i mål ihop. Äntligen fick jag sluta springa. Det är ju så skönt efter 100 miles.
Guldring
Både jag och Glenn hade sprungit Kullamannen två gånger innan och efter den tredje målgången får man guldring. Det är ett smart upplägg för en sån ring vill man ju ha.
Tyvärr känns det också bra att jag har en guldring för efter loppet var jag inte så sugen på att springa Kullamannen igen. Det finns mycket bra och roligt med Kullamannen 100 miles men också en del som inte är lika kul. Bland det positiva ser jag framförallt att det är ett så stort lopp, sveriges antagligen största 100 mileslopp, med mängder av löpare och publik. Det är ett stort och bra arrangemang. Jag tycker även om starten och storyn de byggt upp kring loppet och riddaren. Det är på något sätt en lockande kultur och känsla kring loppet.
Det negativa är banan som känns konstlad och enformig. För att få ihop 100 miles, vilket de knappt gör, så dras banan i en trist kringelikrokväg i skogen vid Råbåcka. Dessutom avslutas alltihop med den där prologen i Båstad. Känslan blir att man inte springer mot mållinjen utan man springer ibland åt fel håll bara för att avverka kilometer.
Mentalt är utmaningen för mig med Kullamannen 100 miles de där åtta platta milen mellan Kullaberg och Hovs Hallar. De är så långt och det är svårt att hålla både farten och humöret uppe.
Detta är känslan efter loppet och det vet jag kan ändras. Man glömmer snabbt det tråkiga och jobbiga och börjar snart drömma om att springa igen. Så vi får se, inte otänkbart att jag siktar in mig på diamantringen också.
1 svar på “Kullamannen 100 miles 2024”