Sandsjöbacka Trail 185 km

Jag kom till start på Sandsjöbacka Trail 185 km och jag kom till mål. Endast 3 av 17 startande lyckades med det, så det känns ju mycket, mycket bra. Loppet var jobbigt men det gick helt utan större problem. Känslan under loppet var också mestadels bra. Nöjd!

Ny distans av Sandsjöbacka Trail

Detta var en ny variant av Sandsjöbacka Trail med lite speciella regler. Man skulle springa från Skatås till Tjolöholms Slott och tillbaka igen men man fick välja starttid på fredagen. Sen var man tvungen att starta med de som skulle springa halva sträckan, 90 km, vid Tjolöholms Slott klockan 6 på lördag morgon. Man fick även bara tillgång till tak över huvudet från klockan 4 på morgonen vid Tjolöholms Slott.

Det gällde alltså att välja en starttid på fredagen så att man kom fram till Tjolöholms Slott mellan 4-6 på lördag morgon.

På första halva av loppet fanns heller ingen support eller depåer utan man fick förse sig på två bensinmackar och två öppna vattenkastare längs vägen. På andra halvan av loppet, när man sprang med de som sprang 90 km, var det mer som ett vanligt lopp med regelbundna depåer. Då gällde även samma reptider som de som sprang 90 km och som kändes ganska tighta när man värmt upp med 90 km innan.

Inför start

Jag hade ju ont i halsen i tio dagar innan loppet så jag var tveksam in i det sista till om jag skulle springa. Under dessa dagar sprang jag ingenting för jag ville bara bli frisk men jag cyklade fram och tillbaka till jobbet, totalt ca en timma varje dag. Det fick räcka som träning.

Två dagar innan start kom det cirka en decimeter snö och det blev lite varmare. Inte längre 15 minusgrader utan mer rimliga 2 minusgrader. Men snö. 185 km i snö. Puh.

Jag hade kontakt med två andra som skulle springa och vi bestämde oss för att starta samtidigt och springa ihop. Toppen, jag ville inte ge mig av ensam ut i natten. Vi beslutade efter en hel del diskussioner att starta klockan 13 på fredagen och sikta på att vara framme vid 4 så vi fick så mycket vila som möjligt innan andra halvan av loppet.

Första halvan

Det var fint vinterväder när vi gav oss av. Någon minusgrad och ingen vind. Snön var mjuk och luftig. Sandsjöbacka Trail lockar flera hundra löpare till flera olika distanser och alla skulle springa på samma bana på lördagen. Men när vi startade var det bara några enstaka löpare som sprungit banan före oss i snön. Det var därför mycket ospårad snö på stigarna men det var väl markerat och lätt att hitta. Ibland såg man svartis under snön som var extremt hal och som dubbarna i skorna inte rådde på.

Banan är som mest ansträngde och bökig närmast Skatås men vi höll ganska bra fart de första milen för att kunna ta det lugnare senare och inte behöva stressa den sista biten till Tjolöholm. En av oss fick tyvärr problem med skav och stannade kvar ett tag på en mack för att plåstras om.

När mörkret kom och vi kommit halvvägs började vi förstå att vi låg ganska bra till tidsmässigt. Lite för bra, för banan blev också mer lättsprungen med asfaltspartier. Min klocka visade att vi skulle vara framme vid Tjolöholms Slott redan 03:10, alltså 50 minuter innan vi fick komma in och värma oss.

Vi började dra ner på tempot men även om vi gick så visade sig sluttiden inte ändras speciellt mycket. Nu hade det börjat blåsa och snöa lite och jag var inte alls bekväm med att stå och frysa i trekvart utomhus. Men blir ju iskall när man slutar springa. Det här var en annorlunda del av loppet för vi ville inte komma fram. Helt bakvänt. Vi pratade om att börja plogga men det fanns inget skräp, kolla på fornlämningar, eller förbättra banmarkeringarna men de var redan väldigt bra. Kanske ringa en taxi som inte körde oss utan bara stod still och värmde oss utanför Tjolöholms slott?

Räddningen kom i form av ett mycket bökigt skogsparti nära Tjolöholm. Där gick det både väldigt långsamt att ta sig fram och man höll sig varm för det var ansträngande. Så strax innan fyra kom vi fram, först av alla, till ladan där vi skulle få vila fram till starten tilbaka klockan sex. Perfekt.

Ladan var kall och en efter en anlände löpare som alla lade sig ner på golvet för att vila lite. Jag försökte sova utan att lyckas men fick i alla fall någon timmas vila. Sen kom alla 90 km löpare med buss och det blev ett himla liv. Det blev också dags att gör sig i ordning. Vi hade fått våra dropbags och kunde byta kläder och fylla på med energi. Sen var det dags att ge sig av mot starten av andra delen av loppet.

Omstart

Jag hade bävat lite för hur det skulle kännas i kroppen och benen efter en ganska lång vila. I andra lopp jag sprungit har jag försökt vara så snabb som möjligt i depåerna för man blir så kall och stel när man stannar och det tar lång tid innan man kommer igång igen.

Det skulle dock visa sig att två timmars vila var mycket bra. Eller så var det faktumet att det var en start av ett lopp som gjorde att man snabbt kom igång igen. I alla fall kändes det genast mycket bra att springa igen. 90 km starten går precis framför Tjolöholms Slott och det är en häftig syn i mörkret. Dessutom var det ju massor med andra löpare som skulle starta. Då blir man peppad. Det var som att man startade ett nytt lopp och det var en härlig, energisk känsla av Nu kör vi!

Så vi kutade på som vem som helst i 90 km loppet i någon mil eller två. Denna gång sprang vi mycket snabbare genom det bökiga partiet i närheten av Tjolöholm och det kändes skönt med revansch på den sträckan. En stor skillnad var att det nu var upptrampade små stigar i snön. Istället för att springa i helt ospårad snö var det nu väldigt tydligt vart man skulle och underlaget var lite hårdare. Det var mer lättsprunget.

Flyt

Efter det bökiga partiet vid Tjolöholm kom de enklare asfaltsavsnitten igen och vi fortsatte i bra fart. Det kändes i alla fall så, men med över 100 km i benen kanske det inte gick så fort. Men vi gick i alla fall inte mycket och känslan var fortsatt stark och bra. Det var skönt att springa. Det kändes också bra att vi höll bra fart eftersom vi hade samma reptider som de som sprang 90 km. Särskilt reptiden i sisjön kändes ganska tight och något vi höll extra koll på.

När vi kom in i skogarna igen sprang jag ibland bakom min löparvän och ibland framför. Jag upptäckte att när jag sprang bakom så tittade jag ner på hans fötter och kände att det var svårt att hänga med. Det kändes tungt. När jag sprang framför ville jag höja tempot, gå på lite hårdare och allt kändes lätt. Jag kom i ett väldigt skönt flyt, en lätt runners high, och jag kände mig stark. Det var härligt.

Men någonting jag tänkte på tidigt i loppet var att man inte kunde gå avslappnat och upprätt för då blev det bakhalt. Man var hela tiden tvungen att gå lite framåtlutad och spänna sig för att få fäste i snön. Det blev jag snart ganska trött på, jag ville sträcka på mig och slappna av ibland. Sen var det isen som ibland gömde sig under snön och som man var tvungen att vara beredd på. Även om vi tog det försiktigt så blev det ett par vurpor under loppet.

Det krävande underlaget och det relativt höga tempot gjorde att mina ben började opponera sig. De blev stolpiga och jag började fundera på om de skulle hålla hela vägen. Då var det cirka fem mil kvar. Men det viktiga var att känslan var bra, benen fick minsann hålla.

Även sömnbristen började göra sig påmind. Jag hade aldrig förr sprungit i mer än 24 timmar och jag började känna mig luddig i huvudet, avdomnad och lite som om man struntar i saker och ting. Det bästa var att jag ibland även struntade i tid och kilometer, det spelade inte så stor roll att det var långt kvar, för känslan var ändå bra. När jag tittade på klockan en gång hade det gått hela fem kilometer utan att jag tänkt på saken. Det var en märklig och ny upplevelse.

Den sista brötiga biten

Sandsjöbackaleden mynnar till slut ut vid oxsjön, uppskattningsvis 25 km från mål, och en bredare parkväg leder fram till och förbi sisjön. Det är lite mer lättsprunget på parkvägen men det är inte en så lång sträcka, bara cirka fem kilometer. Men det var en milstolpe att komma dit, ett långt skogsparti var över och vi gjorde high five för att fira detta.

När parkvägen är slut kommer man till den sista depån och där bjuds det alltid på en riktgt god kladdkaka. Det var härligt att komma dit och väldigt glad och trevlig stämning. Vi fyllde på och gav oss av på den sista delen som är den jobbigaste.

Där firade vi efter varje hinder vi klarade av. De större hindren är ravinen i Änggårdsbergen, toppen på Änggårdsbergen, samt de branta backarna Safjäll, som var riktigt, riktigt isig, och Hobo Hill. Däremellan är det mindre hinder och en massa bökig terräng. Att fira när man klarat ett av dessa hinder kändes positivt och peppande och ett tecken på att vi kom framåt och närmade oss mål.

För ett par år sedan när jag sprang här minns jag att jag blev glad när jag såg hundra meter framför mig som var löpbara, utan nedfallna träd, stenar eller klippor och branter. Nu tog sträckan på 20 km från sista depån över tre och en halv timma. Det är inte fort.

Det var slitsamt och jag var trött. Benen hade slutat fungera vid tekniska hinder nerför så som berghällar och branter. Jag hade ingen koordination och ingen ork i framsida lår så jag halkade flera gånger och beslutade mig för att sätta mig ner och kana ner i snön eller på isen istället. Det var säkrare. Men jag minns ändå som att humöret var ok den sista biten även om den fysiska orken var på upphällningen. Nu var målet så nära och jag hade hela tiden vetat att denna sträcka var bökig och skulle ta lång tid. Jag var mentalt förbered.

Till slut kom vi fram till upploppet, tog varandra i händerna och sprang i mål. Vi kom på delad andra plats, så medaljen var ju faktiskt en riktig pallplatsmedalj denna gång. Det kändes bra men framförallt kändes det mycket, mycket bra att överhuvudtaget komma i mål på det här loppet.

Den viktiga känslan

32 timmar och 23 minuter sprang vi loppet på. Det känns som att loppet var på gränsen till vad jag klarar av. Jag hade väldigt ont i fötter och vader i flera dagar efteråt. Jag fick ont i halsen igen och det kändes som jag skulle bli sjuk. Den gamla herpesen på överläppen kom som ett brev på posten som den alltid gör när immunförsvaret är svagt. Det är ett tydligt tecken på att jag var helt slut, men oskadd och nöjd.

Jag var nöjd över att det kändes som en bedrift. Jag hade tagit, ett för mig, nytt steg inom ultra. Loppet kändes mycket mer ansträngande än mina tidigare 100 miles lopp.

Men framförallt var jag nöjd med känslan. Jag funderade aldrig på att bryta. Snarare tvärtom, det var mestadels härligt att springa. Det som skulle kunnat hindra mig från att ta mig i mål var om benen helt la av eller om jag skadade mig. Men jag ville aldrig ge upp, jag tänkte inte ens tanken.

Det var längesedan jag sprang ett lopp och medvetet höjde tempot och gick på attack. I det här loppet höjde det humöret och det kanske passar mig att springa så. Vila är så klart klokt och bra ibland under loppen men det passar mig bra att vara på, vara peppad och köra. Det är mer fysiskt ansträngande och nog även mer psykiskt ansträngande men det är härligt. Det är då runners high känslan kommer fram och man känner att man har flyt. Jag skall nog försöka lägga upp kommande lopp så. Mer attack och mer på.