Nu är det allvarlig kris i mitt förhållande med ultralöpningen. För några månader sedan ringde ultralöpningen och sa att förhållandet är över och att det inte finns något att göra för lappa ihop vår relation.
Ultralöpningen försöker göra slut
Efter Sandsjöbacka Trail i Januari hade jag ont i knät. Jag gick till ortopeden och fick först besked om att det inte var så farligt. Jag har bra och stabila knän, skulle bara äta antiinflammatoriska ett par veckor och ta det lite lugnt med löpningen.
Men knät blev inte helt bra så jag ringde tillbaka till ortopeden efter en tid. Då skickade han mig på magnetröntgen som blev inbokad någon månad senare. Under denna tid blev knät bättre och bättre men jag tänkte att det var lika bra att göra magnetröntgen ändå, man lär sig alltid något nytt.
Sedan tog det ytterligare två veckor att få svar från röntgen och under den tiden kände jag mig riktigt bra i knät. Jag minns att jag sprang över sex mil den veckan, helt utan problem.
The breakup
Ultralöpningen hade inte ens mage att själv göra slut med mig, utan skickade fram sin kompis ortopeden för att framföra budskapet när min magnetröntgen var färdiganalyserad. ”Du saknar brosk i knät och det finns inget man kan göra åt det. Du får hitta balans i din löpning framöver”.
Jag vill absolut inte ha balans i min löpning, var min första tanke. Oslo-Bergen Trail 500 km är målet! Sen kom sorgen. Jag och ultralöpningen som haft så fantastiska upplevelser ihop, skulle det vara över nu? Och alla drömmar? Det finns så många lopp kvar jag vill springa.
Ärligt talat så kände jag mig bedrövad. När jag efteråt försökte sätta ord på känslan så var den bästa jämförelsen att någon gjort slut med mig och jag blivit lämnad. Givetvis inte en lika stark känsla, men samma typ av känsla. Det var det som gav mig inspiration till detta inlägg och vinklingen med ultralöpningen som en kärleksrelation.
Känslan var nog också lik då ortopeden sa att jag inte kunde göra något åt situationen. Det fanns inget som helst hopp, det var bara över. Iskall fakta om att nu var det slut och det var bara till att finna sig i det. Då tänker man genast på alternativ, för mig oattraktiva alternativ, så som kortare lopp, Hyrox eller bevare mig väl, landsvägscykling i trikå.
I kärlek ger man inte upp
”So you’re telling me there is a chance” säger Jim Carry glatt i Dum, Dummare när han får veta att det inte är en på tusen, utan en på miljonen, att han får sin tjej. Så är det i kärlek, man ger inte upp utan griper minsta halmstrå.
Jag fick snart upp hoppet när jag kom på att ultralöpningen försökt göra slut på liknande sätt en annan gång. Det var för sju år sedan när jag opererat ryggen. Inte heller då vågade ultralöpningen framföra budskapet själv, utan det var kirurgen som sa ”Din rygg är inte bra, du ska inte springa så långt”.
Sedan dess har jag bara sprungit längre och längre och inte haft några som helst problem med ryggen. Jag och ultralöpningen gick länge i parterapi i form av sjukgymnastik för att stärka rygg och mage. Det hjälpte för att reparera vår relation och numera känner jag mig stark och bra i ryggen utan några som helst onda känningar.
Det finns alltså en chans att även ortopeden har fel och jag visst kan springa ultralångt igen. Med denna tanke försvann sorgen, jag började istället känna hopp och ett jävlar anamma att lösa vårt relationsproblem.
Parterapi
”Jag vill ha världens starkaste knän”, sa jag till sjukgymnasten. Jag tänkte då inte riktigt på att det är jättejobbigt att träna ben så att man får världens starkaste knän.
Men det är tunga benövningar jag ägnat mig mest åt de senaste månaderna. En reflektion är att jag inte haft ett rejält avbrott från löpningen med fokus på styrka på många år. Jag har mest bara sprungit året om, år efter år. Det skall jag ändra på frammöver, för så tror inte jag man skall hålla på. Det behövs avbrott, variation och framförallt styrketräning för att hålla i längden. Särskilt när man börjar bli äldre.
Jag har stegrat löpningen gradvis under den här gymperioden. I början var det bara stairmaster som fungerade utan känningar i knät, men nu kan jag springa över två mil utan problem. Det känns helt fantastiskt! Våren är dessutom här och att kunna träna löpning igen gör mig så glad.
Snart ska vi på date
I slutet av Maj skall jag och ultralöningen på date i form av UKA PAIN 100 miles i Älvdalen. Då får vi se om parterapin har hjälpt och om vi kan bli ett par igen. Även om det inte går vägen så har jag bestämt mig för att ge det en chans till på Kullamannen 100 miles i November. Vi hinner med mycket parterapi fram tills dess.
Nu är det dags att trappa ner de tunga benövningarna och börja packa under de sista veckorna inför UKA PAIN. Som en förälskad ultralöpare och därmed obotligt optimist, så tror jag stenhårt att loppet kommer gå bra. Jag och ultralöpningen kommer nog snart att bli ett par igen.