Sätila Trail 85km

Fyra år sedan jag sprang Sätila Trail 85 km. För mig är detta ett kortare lopp än på länge och nu hade jag min gamla tid att slå. Full fart, rakt mot väggen!

Inför loppet

Jag har sprungit Sätila Trail 85 km en gång tidigare och jag kommer ihåg banan som platt och med mer grusväg än trail. Då tog loppet 10 timmar och 5 minuter så målet i år var givet. Jag skulle under 10 timmar. Nu var det även 4 år sedan jag sprang ett sånt här ”kort” lopp så det här skulle ju inte bli några problem alls. Kort och platt. Sicken hybris, man skall aldrig underskatta en ultra.

För att hålla koll på att komma under 10 timmar bestämde jag mig för att prova Garmins funktion Pace Pro. Den har jag aldrig använt förut men jag tänkte att det skulle vara kul att testa och att den säkert kunde hjälpa mig att pacea loppet på ett bra sätt.

Jag skulle inte springa detta lopp ensam för man kan säga att jag fått en adept inom ultra. Han heter Joakim och jobbar i en affär i närheten av där jag bor och vi har under åren pratat löpning när jag varit där. Detta skulle bli hans första ultra och han skulle ta rygg på mig under loppet. Vi tog sällskap till Sätila och det kändes väldigt kul att få inviga någon inom ultralöpningen.

Start

Starten av Sätila Trail 85 km går klockan 06, så det var upp i ottan. Sätila Trail är ett ganska stort men gemytligt lopp. Det finns flera olika distanser av loppet varav 85 km är den längsta. Start och mål är på en charmig gammal idrottsplats i Sätila vid stranden av sjön Lyngern.

Det kändes riktigt bra att komma fram till starten där jag även träffade lite andra bekanta löpare. Skoj, ultra är ju för trevligt alltså. Efter att jag hämtat nummerlappen och lämnat dropbagen så bar det iväg. Det är alltid så väldigt skönt att starta, då släpper tankarna, nervositeten och oron för att man har glömt något praktiskt inför loppet.

Vädret var mulet men upphåll. Det hade regnat mycket dagarna innan så banan skulle bjuda på en hel del riktigt blöta partier. Det bästa med vädret var att det inte blåste en enda sekundmeter. Lyngern var helt spegelblank hela dagen. Däremot var det svårt att klä sig rätt för man blir lätt för varm. Joakim hade bara T-shirt och shorts men det skulle visa sig vara helt rätt och jag härmade honom efter ett par mil.

Allt kändes bra efter starten och den första delen av banan gick fort. Joakim hängde på och efter ett par mil låg jag 8 minuter före min pace enligt Garmin Pace Pro. Jag hade rätt tänkte jag, den här banan är ju enkel.

Väggen?

Men innan den andra vätskestationen som ligger 37 kilometer in i loppet var det inte så platt längre. Det blev väldigt tekniskt och mycket, mycket brant. Stressad av mitt mål med loppet och min Pace Pro körde jag på, full fart upp och full fart ner. Efter backarna kände jag att det där var nog inte så smart gjort. Benen stumnade och pulsen fortsatte vara väldigt hög trots att vi kom ut på platten igen.

Jag insåg att jag var nära den berömda väggen. Först kände jag oro för hur det skulle gå med loppet överhuvudtaget men sen skärpte jag mig och försökte ta in känslan. Jag försökte fortsätta hålla mig nära väggen och på något sätt undersöka känslan. Jag ville se hur mycket jag kunde pusha mig och samtidigt inte fullständigt vägga. Det här skulle jag kunna lära mig något av.

Väggenkänslan är inte något jag normalt känner under mina längre lopp. Då är det mer en känsla av utmattning och detta är inte samma sak. Nu var det mer en ganska obehaglig känsla av för hög puls som inte vill lägga sig. Löpningen blev ansträngd och spänd med stolpiga ben.

Återhämtning

Det tog säkert två timmar innan jag var tillbaka i matchen igen. Jag hade inte tappat så mycket fart på min ”nära väggen upplevelse” för jag behövde aldrig stanna och vila, utan bara sakta ned en aning.

För att komma ur det hela var den stora skillnaden att jag satte på lurar med musik och försvann i mig själv. Då skrotade jag även mitt mål med att komma under 10 timmar på loppet och började tänka på annat. Tankarna flög iväg. Jag kunde slappna av, sänka pulsen och börja springa som vanligt igen.

Finalen

Efter vätskestationen i Fjärås efter 63 km vill jag minnas att det var en lång, lång raka på relativt platt underlag. Det var bara att kriga på, kilometer efter kilometer.

Därefter kommer ett gäng sista bökiga kilometrar på små skogsstigar. Där satte jag åter på musik och flöt fram, fortfarande med Joakim bakom mig. Jag visste att jag inte skulle hinna under 10 timmar men jag ville i alla fall vara i mål innan det blev mörkt. Det här var den bästa delen av mitt lopp, riktigt härligt att kunna köra på den sista delen in i mål.

Post race

Jag brukar säga att det viktigaste med mina lopp är känslan som ibland kan vara helt fantastiskt glädjefylld. På detta lopp blev det inte riktigt så eftersom jag inte nådde mitt mål. Men i efterhand tänker jag att jag borde vara väldigt nöjd ändå. Hade jag kommit under 10 timmar i år hade jag hamnat på plats 13 av cirka 80 startande. Det är ett väldigt högt satt mål, så snabb är jag inte riktigt. Jag kan istället glädjas åt att jag aldrig blev omsprungen utan bara tog placeringar trots att jag hade en lång svacka under loppet.

Dessutom slutade jag starkt och på ett bra sätt. Jag kom i mål med ett leende och verkligen inte genom att släpa mig i mål. Precis så skall det kännas. Jag kom på plats 19, 10 timmar och 25 minuter tog det, så även det borde jag vara nöjd.

Även min adept borde vara mycket nöjd med sin första ultra. Han hängde med hela vägen och verkade jämfört med mig ganska oberörd av det hela. En riktigt stark första insats inom ultralöpning. Nästa utmaning blir Sandsjöbacka Trail 185 km då han också ska ta rygg på mig. Han har satt ribban högt för det där är en 100 mileare med extra allt.

Slutligen vill jag rekommendera Sätila Trail för det är ett välarrangerat och mysigt lopp. Det går genom åkerlandskap och skogar och förbi ett flertal sjöar. På en del höjder är det fantastisk utsikt. Underlaget är blandat, mycket är grusväg men som sagt också med en hel del trail varav vissa delar är obanade och branta. Mitt tips efter detta lopp är så klart att ta det lugnt på de sträckorna, särskilt runt 37 km, för väggen vill man inte komma nära.