I helgen sprang jag U3 Backyard som är en 12 timmars backyard i Ulricehamn. Backyard visade sig återigen vara väldigt trevligt och känslan i kroppen var bra.
12 timmars backyard
Jag har bara sprungit Bocksten Trailrun Backyard innan som är en äkta backyard. En äkta backyard får inte ha en sluttid utan den skall få hålla på så länge som det finns löpare kvar i loppet. Det är last man standing som gäller.
Men det finns varianter med maxtid. På U3 Backyard är maxtiden 12 timmar och det är placeringarna på det 12e varvet som gäller. Man skall alltså först springa 11 varv i långsam backyardfart för att sedan, på 12e varvet, ge järnet.
Detta var ett nytt upplägg för mig och inte egentligen vad jag önskat. Jag skulle hellre velat springa en riktig backyard igen för det är de långa loppen jag tycker om och känner att jag är bra på. Men det var detta lopp som passade kalendern och dessutom bor svärmor i Ulricehamn så hela upplägget blev enkelt och praktiskt.
Kort om U3 Backyard
U3 Backyard går av stapeln uppe vid Lassalyckan i Ulricehamn. Där finns alla möjliga sportanläggningar, bland annat en boulehall som fungerar som varvningsstation på loppet. Utmärkt om det är dåligt väder.
I en backyard springer man 6,7 km med start varje timma. U3 Backyard går på en 3,3 km lång slinga som man springer två gånger. Ulricehamn är inte platt någonstans, så man skrapar ihop ca 130 höjdmeter per timme. Det finns inga mördarbackar men det är heller aldrig platt. Underlaget är omväxlande single trail, grusväg samt lite asfalt.
U3 Backyard arrangeras av Ulricehamns Triatleter. Det gjorde de bra. Under dagen lottades det ut priser, det bjöds på 11-fika och inför sista timman var det ett extra pådrag för att köra det avgörande varvet. Riktigt bra arrangemang och bra publik.
Backyard – en enda lång trevlig fikastund
Backyardformatet tycker jag är fantastiskt. Det är både djävulskt med last man standing regler och världsrekord på 119 timmar, och samtidigt väldigt trevligt och socialt.
Eftersom tempot är så lågt kan man prata hur mycket som helst med andra löpare. Den sociala höjdpunkten var nog när jag började prata med en yngre löpare efter ca 70 km. När jag frågade om han sprungit backyard innan lös han upp och sa att han bara sprungit Göteborgsvarvet tidigare. Helt galet sa jag, från 21 km till 70 km, det är en rejäl ökning. Han var så nöjd men också överraskad att det fortfarande kändes så bra.
Så är det ofta på backyards tycker jag. Det är många som springer sitt längsta och gör det med råge. Det är bara att gratulera och peppa.
Min dag gick bra. Efter sex mil kände jag efter i kroppen. Jag var lite trött i höften men benen och fötterna kändes helt fräscha. Jag är inte det minsta trött, tänkte jag, och det kändes verkligen så.
Detta lopp var det första på mycket länge där jag inte använde inlägg till min Hallux valgus. Det gick bra på denna sträcka men jag fick lite av samma dåliga känsla som när det gör vrålont. Jag blev stel och det ömmande i tåleden. Jag vet därför inte om det går utan inlägg på längre lopp. Sandsjöbacka tar ju 30 timmar, det är bra mycket mer än dessa 12. Då kan det hinna bli problem.
Slutspurten
Inför starten på sista varvet gick vi ut på led från boulehallen och presenterades en och en inför publiken. Arrangörerna hade fixat extra fint, tänt marschaller och det var ganska mycket publik på plats. Min familj var på där med tomtebloss och plakat.
Vi var cirka 35 löpare kvar som gav oss av, denna gång i mycket högre tempo än tidigare. Efter ett par kilometer, när startfältet glesats ut, fick jag reda på att jag låg tia. Topp tio alltså, det kändes bra. Jag kunde inte se någon framför mig men däremot var det pannlampor bakom.
Jag tycker det är jobbigare att känna sig jagad än att jaga och jag fick verkligen ligga i för att försvara min tionde plats. Men det gick, hela vägen in i mål. Gött, 5:13 fart på sista varvet vilket jag är nöjd med efter 72 kilometers uppvärmning och en trixig bana. Det var farten på sista varvet som jag var mest osäker på inför loppet och jag tycker det gick ganska bra.
Nöjd med min prestation och den trevliga dagen var det bara att åka hem till svärmor med familjen och äta det efterlängtade efter-ultra-skrovmålet och ta en öl. Det är inte alls omöjligt att jag springer U3 Backyard nästa år igen.