Sandsjöbacka Trail 185 km 2026 – DNF

Tredje gången gillt för Sandsjöbacka Trail 185 km att knäcka mig. I år var detta svåra och tuffa lopp under extrema omständigheter – snöslask och vatten i mängder.

Uppladdning

Det kom massor med snö någon vecka innan loppet för att sedan övergå i töväder och regn. Tankarna gick kring hur underlaget skulle vara och kring hur det här loppet skulle gå. Det skulle ta tid och bli väldigt svårt. Jag förberedde mig så gott det gick, bland annat genom att lära mig hur man tar hand om kalla och blöta fötter.

Vi skulle starta ett gäng ihop och vi bestämde till slut klockan 14 på fredagen. Min plan var att vara framme i Tjolöholm klockan 05 på lördagen och vila en timma innan omstarten klockan 06. Tidigare år har jag varit framme kl 04 och fått två timmars vila innan omstarten men det ville jag skära ner denna gång. Den där ladan man vilar i är ändå så kall och jag har aldrig lyckats somna där.

Startfältet i år var rekordstort och loppet slutsålt med 40 anmälda. Det hade absolut inte gjort något att springa själv för det hade inte blivit lika ensamt på banan som tidigare år. Jag tror i efterhand det snarare varit bra att köra själv för att helt kunna fokusera på mig själv och mitt eget lopp. Så får det nog bli nästa gång.

Första delen – 18 km

Den första biten, som är i väldigt bökig och kuperad terräng, gick ok för underlaget var bättre än förväntat. Detta är i närheten av Göteborg där det var det mindre snö kvar och därmed inte så blött och slaskigt. Vi klarade av denna sträcka på en bra tid och i efterhand så hade vi behövt ta det lugnare för att spara oss.

Sandsjöbackaleden

När Sandsjöbackaleden börjar efter Oxsjön låg vi tidsmässigt för bra till. ETA-funktionen i klockan är väldigt användbar på hela denna första halva av loppet för att ha koll på när man kommer fram i Tjolöholm. Klockan visade att vi skulle vara framme i Tjolöholm klockan 03:10, bra mycket tidigare än kl 05. Det gick alltså för fort.

Men Sandsjöbackaleden visade sig vara enormt blöt och slaskig. Det var bäckar som forsade på stigarna och decimeter djup slasksnö. Fötterna blev genomblöta och iskalla och slask är väldigt halt och svårt att få grepp i trots dubbar. Det gick långsamt och var enormt tungt att springa i. Springa är nästan en överdrift, det var mer att trippa runt större pölar, klafsa, stappla och hålla balansen. I alla fall kan man inte prata om löpsteg under sådana förhållanden.

Vi tappade snabbt en massa tid och jag började känna mig stressad för att hinna till klockan 05 om underlaget skulle fortsätta vara så kass. Så vi kämpade på i ett hyfsat tempo vilket slet enormt på kroppen. Jag fick ont i ett knä, krampkänningar i vaderna när fötterna blev för kalla och i ljumskarna av att hålla balansen. Pulsen och ansträngningsnivån var alldeles för hög.

DNF

Jag har aldrig tidigare brutit ett lopp och att nu göra det kommer jag skriva ett eget inlägg om. Det behöver jag tänka igenom och förstå. Men kortfattat kom inte tankarna först på att loppet inte kommer gå vägen utan mer en stark känsla av att jag inte ville. Att hålla på ett helt dygn till och springa tillbaka samma väg dagen efter kändes helt orimligt på detta underlag. Jag ville inte. Dessutom är det nära hem, det är farligt. Jag tänkte på vad jag istället kunde göra i helgen och det lockade betydligt mer att vara med familjen.

Sen insåg jag också att jag inte kommer orka, det kommer inte gå hela vägen. Det var redan för jobbigt på denna första halvan av lopppet för att jag skulle kunna hålla mig ifrån reptiderna på den andra halvan dagen efter. Jag hade behövt starta tidigare för att kunna spara mig så mycket som möjligt på den första halvan av loppet och sen orka trycka på lite på den andra halvan då reptiderna är tighta. Två av de fyra som till slut kom i mål startade redan klockan 11, tre timmar innan mig. De använde nästan all tid man fick, 36 timmar, de klarade loppet och kom i mål. Otroligt imponerande och helt rätt strategi. Så hade jag också behövt göra för att ha en chans. (De två andra som kom i mål är snabba löpare som startade ca 3 timmar efter mig. De kan jag inte jämföra mig med).

Även kroppen sa emot. Jag fick ont i ett knä som jag behöver kolla upp då jag känt det ett par veckor innan loppet. Dagen efter loppet var det en bula på knät och det gjorde väldigt ont. Krampkänningarna var heller inte hållbara i längden. Nä, det var för högt tempo i för bökig terräng.

Att den första känslan var att jag inte ville fortsätta visar att motivationen sviktade. Jag har gjort detta lopp två gånger tidigare och att upprepa lopp är väldigt svårt tycker jag. Mitt hittills sämsta lopp, Gotrun 100 miles, var också en repris på sitt sätt. När det är en repris blir man inte lika laddad och jag vet inte hur jag skall göra för att hitta riktig motivation i sådana lägen. Vetskapen av att jag inte vet det, gör också att jag ger upp lite mentalt innan loppet ens börjat. Sånt duger inte i detta lopp, särskilt inte under såna här omständigheter på sånt här underlag. Det krävs 100% vilja att komma i mål.

(Förra året var andra gången jag sprang loppet, det vill säga också en repris. Men då skulle jag göra det helt själv och stå på egna ben till skillnad mot första gången. Jag skulle alltså ut och springa hela första delen i mörka skogen ensam vilket var nytt för mig. Det gjorde att det inte kändes som en repris utan jag var väldigt, väldigt laddad.)

Mitt främsta tips från Sandsjöbacka Trail 185 km

Det var flera löpare som kontaktade mig innan loppet för att få tips. Mitt absolut främsta tips är att verkligen ta det lugnt. Detta lopp är inte som andra 100 miles lopp jag sprungit. Som jämförelse har detta lopp tagit mig 10 timmar längre tid än Kullamannen. DNF-raten är skyhög, första året 85% (snö och minusgrader), andra året 75% (blött och plusgrader) och i år 89%. De absolut flesta kommer alltså inte i mål, inte ens under hyfsade omständigheter. Och de flesta som har kommit i mål har kommit på pallen, bara två har på tre år inte gjort det. Det räcker alltså gott och väl med att ta sig i mål. Strunta i tider och jämför inte med nån annan 100 milare, sikta bara på att komma i mål. Det här ett riktigt svårt och jobbigt lopp som de flesta underskattar, så även jag denna gång.

Lite annat för mig att komma ihåg

• Underlaget var bättre när Göteborg. Gissningsvis hade det töat mer där än längre bort. Änggårdsbergen kan alltså vara en dålig måttstock för underlaget på hela banan. Kom ihåg det om det är snö och tö.
• På de långa delarna på första halvan behöver jag mer vätska. Nu hade jag 2,5 liter. I och för sig var ansträngningen hög i går men förra året vill jag också minnas att jag köpte en flaska på nån mack.
• Om man skall vara ute längre för att man startat tidigare tror jag man behöver en annan ryggsäck för alla grejer. Då är det långsamt och länge som gäller och därmed väldigt mycket vätska och energi.