När man springer träffar man ofta på olika djur. Där jag springer mest, nära Göteborg, finns inga farliga vilda djur, bara lösa hundar.
Djur i mörkret i skogen
En av mina favoritrundor är att tidigt på morgonen springa till jobbet med en avstickare till skogen. Skogen i detta fall är Änggårdsbergen som är ett litet naturreservat precis utanför Göteborg.
På vintern är det pannlampa som gäller då jag beger mig ut ungefär klockan sex på morgonen. Det är helt kolsvart ute. Jag har vant mig ganska bra vid att springa i skogen i mörker men ofta händer det att jag ser ögon i pannlampans sken. Ögon lyser som reflexer. Ibland är de så nära som tjugo meter och jag hajar alltid till och stannar. Hjärtat tar ett skutt och man försöker lista ut vem som är ägare till ögonen. Det är alltid rådjur. Det finns inga farliga vilda djur här i närheten, tror jag i alla fall.
En parantes till detta är att om man blir skrämd och rädd så sägs det att man får högre puls. När det hänt när jag springer med pulsklocka så har jag kontrollerat detta och jag tycker inte det stämmer. Även om det känns som pulsen går upp så känns det snarare som om pulsen slår hårdare, inte snabbare. Inte vad jag kunnat se i alla fall. När man springer ligger man i och för sig redan på en högre puls än normalt så skillnaden kanske inte blir så stor. Den är inte så stor som om man springer intervaller i alla fall.
Tillbaka till ögonen i skogen. I början när jag sprang i i mörkret i skogen blev jag skrämd av ögonen men nu har jag vant mig. Hyfsat i alla fall. Jag blir avbruten i mina sköna morgonlöpartankar, jag blir på helspänn och får ibland ta en liten omväg för att låta rådjuren somna om.
Men i vintras gick topplocket. Precis efter att jag stött på ett par ögon så såg jag ett par till i en annan färg. De började skälla som sjutton. En hund ungefär 30 meter bort. Jag kunde inte se något annat än ögonen, inte vilken ras eller om den var kopplad. Den var mycket upprörd. Jag blev också upprörd. I Änggårdsbergen får man inte ha lösa hundar. Särskilt illa tycker jag det är när det ligger rådjur och sover i närheten. Och jag blev skrämd.
Då såg jag ett par reflexvästar trettio meter åt andra hållet. Hunden kunde inte vara kopplad, så långt koppel finns inte. Reflexvästarna hade inte sett mig så jag ropade att de skulle koppla hunden. När de väl fångat in hunden som hoppade omkring och skällde sprang jag fram och sa till reflexvästarna att man ska ha hunden kopplad här. Det var allt jag fick ur mig.
Den fina morgonlöparkänslan var sen som bortblåst. Jag var arg, ha en lös hund i mörkret! Som skäller! Det blev en helt kass start på dagen.
Igen
Några dagar senare såg jag reflexvästarna igen på samma ställe och ungefär vid samma tid. Hunden såg jag först inte men jag ropade att de skulle koppla den vilket de gjorde. Då sa jag till dem att de vet mycket väl att man skall ha hunden kopplad och att de finns rådjur och andra djur i närheten. Och den skäller på mig. Jag var arg. Mannen i sällskapet blev också arg i någon form av försvar. Konversationen gav inte så mycket så jag sprang vidare. Men efter en stund träffade jag dem igen. Återigen bad jag dem koppla hunden som var lös. Och jag träffade dem nästa gång jag tog samma runda. Så tjatigt.
Det slutade med att jag tog en paus från att springa i skogen på morgonen. Det var inte skönt längre, jag blev upprörd varje gång, tvärtemot hur det skall kännas. När jag nu springer där så träffar jag fortfarande ibland på dem och jag har hälsat på hunden några gånger. Problemet är på något sätt löst, jag har anpassat mig och blivit vän med hunden, det är inte hundägarna som börjat följa reglerna och hålla hunden kopplad.
Några spaningar om hundar
Det vanligaste som händer när man träffar på hundar är att det antingen är jag eller hunden som ser varandra först. Inte hundägaren. Hunden har ju väldigt skarpa sinnen och jag som springer är allert. Hundägaren kan spana efter fåglar eller prata i telefon, helt frånvarande. Vad som då händer är att jag och hunden tittar på varandra i någon form av duell för att avgöra situationen. Det sämsta är när hunden ser mig först och jag fortsätter springa mot den. Då kan den bli rädd. det är mycket bättre om jag ser hunden först och kan stanna.
Alla hundägare säger att hunden är snäll. Alla hundägare tycker att just deras hund är speciell och kan gå lös. Det har nog också alla hundägare sagt som har en hund som bitit någon. Men just den dagen det händer hade hunden en dålig dag, ont i huvet eller blodsockerfall och så blir den skrämd.
Jag har flera gånger fått höra av hundägare jag träffar i skogen hur jag skall agera när jag träffar lösa hundar. Jag ska stanna, låta hunden hälsa och bla bla bla. Jag ska väl få göra precis vad jag vill, håll koll på er jäkla hund istället, har jag lust att säga.
En positiv sak är att hundar man möter i skogen är av vänligare raser. Det är mycket sällan jag ser någon form av kamphund där. De är vanliga i stan och i Slottskogen som är en park i utkanten av stan men de rör sig nästan aldrig i skogen. Det är inte friluftsmänniskor som skaffar sådan hundar. Fast för ett par år sedan stod de skyltar runt hela Änggårdsbergen om en lös kamphund. Man skulle vara försiktig om man träffade den stod det. Då var det spännande att springa där, en trött och hungrig kamphund är bland det sista jag vill överraska i skogen.