Första gången på 100 miles och det gick bra! I backspegeln känns detta lopp som en enda lång runners high. Jag hade fantastiskt positiva känslor under loppet. Kullamannen 100 miles är också ett riktigt häftigt arrangemang.
Uppladdning
Ja sicken uppladdning. Den varade i säkert flera år om man tar med allt för 100 miles var målet under lång tid. Dessutom skull det bli 100 miles premiär på den mytomspunna Kullamannen 100 miles. För det är klart, när jag börjat springa kortare ultradistanser, så började jag snegla på och drömma om 100 miles. Jag följde UTMB, kollade på Marcus Kjellbergs filmer på youtube, läste på och jag gick även Pace on Earth träningsprogram där de rekommenderade mig Kullamannen 100 miles. Det är ju 100 miles som är grejen, det är den magiska distansen inom ultralöpning. Kommer jag någonsin klara det?
Inom löpning är jag en försiktig och planerande person så första försöket på 100 miles satt långt inne. Jag sprang länge och längre lopp under flera år innan det var dags. Jag testade att alla praktiska grejer fungerade och jag körde ultraintervaller för att se hur det var att springa en hel natt.
Veckorna innan loppet packade jag och planerade i detalj. Många listor med packning och vad jag skulle göra under olika delar av loppet skrevs. Jag var minutiöst planerad och lämnade absolut inget åt slumpen.
Det känns som att all denna uppladdning varje dag fyllde på lite, lite adrenalin i kroppen som sen skulle få släppas loss. Jag var helt supertaggad och mentalt förberedd på loppet. Detta gjorde att jag var nervös och sov lite dåligt nätterna innan loppet. Jag insåg detta och försökte slappna av så mycket det gick dagarna innan loppet och även dagen då det var dags för start.
Äntligen dags
Ja äntligen var det dags för starten av Kullamannen 100 miles. Och sicken start. Kullamannen är häftigt, riddaren är häftig, atmosfären är häftig och miljön är så fin där loppet går. Det var en riktigt bra start på stranden i Båstad.
Direkt efter start försvann all nervositet, tankar och stress. Äntligen, äntligen iväg. Som jag längtat och laddat. Så skönt att äntligen få springa.
Vädret var bra, varmare än jag trott och inget regn. i början var det mycket folk, trång och bökigt. Som vanligt sprang jag för fort den första biten, man fick hänga med i tempot som var lite högre än vad som var bekvämt. Vi slingrade oss genom Sinarpsdalen från Båstad rakt över Bjärehalvön. Det var små stigar, fint, lite backigt och många, många kohagar som passerades.
När vi kom fram till stranden vid 25 km slog jag av på takten och hittade mer mitt tempo. Vi fortsatte via det vackra Hovs Hallar tillbaka till Båstad där vi gick lite mat. Ett snabbt stopp sen tillbaka i Sinarpsdalen. Hela natten var jag pigg, jag tänkte inte alls att det var natt. Det var först på morgonen när någon sa att de vanligtvis gick upp vid den tiden som jag insåg att jag sprungit hela natten utan problem.
Ibland blev jag lite seg och då tog jag något gott och satte på musik. Då flöt allt på som en dröm. På platta partier försökte jag koppla av och hitta flyt och det funkade väldigt bra.
Efter Sinarpsdalen var det nästan fem platta mil till Kullaberg, den stora finalen man hört så mycket om. Den platta biten dit kändes redan innan som seg. Men månen sken och stjärnorna glittrade och det var bitvis ingen vind. Väldigt vackert.
Dagen gryr
Solen kom upp när jag närmade mig Råbocka. Där var det först typ 12km runt i en skog. Det var riktigt segt för då ville man komma fram till mat och dropbag.
Under en stor del av hela den platta sträckan hade jag mycket trevligt sällskap av andra löpare.
Väl i Råbocka var jag snabb. Jag åt och drack gott och bytte tröjor och fyllde ryggsäcken med energi. Därefter var det 20 km till backarna på Kullaberg började. Jag längtade dit för jag visste att det var då det gällde.
Strax efter jag lämnat Råbocka startade de som sprang 50km från Råbocka. Jag som redan hade 90 km i benen blev omsprungen av nästan alla och jag fick kliva åt sidan på de smala stigarna. Det gjorde det väldigt ryckigt och jag fick inget flyt alls. Här fick jag loppets enda dipp och funderade på att ringa hem för lite pepp. Men det var en kort dipp och det vände snabbt.
Kullaberg
Slutligen kom jag fram till Svanshall där det platta äntligen var över. Jag var på strålande gott humör och fick kaffe och kanske den godaste kladdkaka jag smakar. Så sjukt gott.
Sen började finalen. Först var det 15 enklare km till Mölle med en del backar. Mölle ville jag bara lämna och inte fastna där för det var mysigt och det var redan andra som gick i mål där. Jag åt snabbt och drog vidare. 21 km kvar. Jag sprang om Anders zalkai som var helt slut och inte kunde prata när jag försökte peppa honom. Det såg ut som om han inte han skulle klara det men det skulle visa sig att han tog sig i mål.
Här sprang jag med några som sprungit innan. Jag sa att vi klarar nog det på under 24 timmar men de var mycket pessimistiska. Det sa att de sista två milen skulle vara så bökiga och förra året tog de fem timmar. Då blev jag lite moloken. Skulle det ta så lång tid innan jag fick fira? Att klara loppet hade jag nu insett att jag skulle göra. Men nu ville jag fira, äta och vara framme.
Då det var ca 15 km kvar kom ”stupet” ner till stranden och ”stupet”upp med repet. Det var väldigt branta backar först ner till en stenstrand och sen upp igen där man använde sig av ett långt klätterrep. Det kändes helt livsfarligt men ganska kul. Det gick bra men var jobbigt och gick väldigt långsamt. Här klockade jag en kilometer på 45 minuter.
Jag kände mig hela tiden väldigt stark, särskilt uppför. Nedför gjorde det ont i musklerna i framsida lår men bara av trötthet. Det gick bättre när man sprang nedför och inte bromsade så mycket än om man gick, men om det är fler höjdmeter i loppet är nedför helt klart en akilleshäl och måste tränas mer.
En krossad målgång
Efter stupet sprang alla ganska långsamt. Jag frågade pessimisterna som sprungit tidigare vad som återstod av loppet och det var tydligen en del klättring och bök men inga livsfarliga stup. Då sa jag ”Hej då, nu springer jag i mål för jag ska under 24 timmar”. Och det gjorde jag, jag sprang den sista milen sjukt bra. Jag var stark som skam uppför och jag flög nedför. Jag klättrade ned bakom fyren i en väldig fart och sprang om massor med folk. Hela tiden höll jag koll på dricka och energi. Fullt ös med gels och sportdryck. Jag hade en helt fantastisk känsla i kroppen.
Det blev mörkt vid sista stationen där jag bara tog lite vatten. Sen fortsatte jag i full fart in i mål.
Så glad! Jag kände mig fortfarande urstark men inte helt ödmjuk utan mer som Zlatan; ”Ge mig ringen för jag har spöat er bana! Det var den lättaste lopp jag sprungit, jag hade kunnat krypa det baklänges!”, tänkte jag.
Ja, det var en konstig känsla vid målgången. Jag tog min dropbag och finishertröja och lite mat. Hälsade på de trevliga danskarna. Sen kom kylan krypande och jag visste att nu har jag inte många minuter på mig innan jag behöver stå i en varm dusch. Så tyvärr var jag tvungen att åka till campingen där jag bodde.
Väl i stugan var jag fortfarande så sjukt glad. Då jag vet att jag blir väldigt nedkyld efter lopp hade jag maxat elementet innan loppet. Skönt. Jag tog genast en öl och hoppade in i duschen. Sen blev det lite telefonsamtal, hamburgare och en öl till. Sen somnade jag.
Summering Kullamannen 100 miles
Jag har tidigare skrivit att mitt första ultralopp, Sandsjöbacka Trail, var mitt bästa. Men Kullamannen 100 miles 2022 var också mitt bästa. Jag tror man kan ha många bästa, och känna att det var bra på olika sätt. Två saker gemensamt för dessa lopp är att jag överträffade mina förväntningar och dessutom bröt igenom till en ny nivå. Det ger en enorm glädje, stolthet och boost av självförtroende och det håller i sig i veckor efteråt. Fanastiskt!
Det som också stack ut i detta lopp var också att jag under loppet hade en sådant starkt fokus och klarhet. Jag måste varit helt hög på endorfiner och adrenalin.. Dessutom är Kullamannen 100 miles ett fantastiskt lopp med trevliga löpare i väldigt fin natur. Jag kommer absolut sikta på att få guldring!
1 svar på “Kullamannen 100 miles 2022”