Gotrun 100 miles 2023 var mitt andra lopp på 100 miles. Gotrun är ett litet, gemytligt lopp på Gotland. Praktiskt sätt gick det bra men mentalt ser jag det som ett av mina sämsta lopp som gav mig en rejäl läxa.
Före loppet
Efter mitt första 100 miles lopp, Kullamannen 2022, var känslan så bra att jag ville springa 100 miles snart igen. Valet föll på Gotrun 100 miles, ett litet gemytligt lopp på Gotland. Jag ville ha ett mindre lopp med mer gemenskap än Kullamannen. Jag signade upp på pastauppladdning, race dinner och ett boende i en korridor med andra. Min bild av Gotland i mars var att det skulle vara vackert, lite vår i luften och att löven skulle börjat spricka ut.
Då Kullamannen gått bra och jag noga skrivit listor med energiplaner och packning så gick de praktiska förberedelserna väldigt fort. Denna gång var det ju bara att packa ungefär samma. Enda skillnaden var att jag skulle gå på mer sportdryck och mindre mat och ha Injinjistrumpor från start. Jag reflekterade över att packandet gick väldigt fort och att jag inte riktigt hann tänka igenom loppet. Banan var ju dessutom typ helt platt, inte mycket att planera.
Veckan innan fick vi kräksjuka hemma, både barnen och sambon, samtidigt som jag hade massor på jobbet. Jag blev inte sjuk men hade fullt upp med att pussla ihop dagarna och ingen tid att tänka på loppet.
Starten
Vi var 24 startande på 100 miles som är två varv där man byter håll på en 80 kilometers bana. De flesta startande tänkte nog som jag att loppet skulle vara relativt enkelt då de i princip inte fanns några höjdmeter. Vädret var ok, tre grader och blåsigt men inget regn. Men det var heller ingen vår, det var fortfarande is och snö på vissa ställen. Gotland visade sig också vara väldigt öde så här års. Vi startade på kvällen klockan åtta och såg inte en människa eller bil förrän åtta på morgonen dagen efter.
Terrängen i början var lite bökig då det var en hel del steniga stigar man sprang på. Ungefär som en stenstrand med tennisbollsstora kantiga stenar. Jag som har vrickat fötterna många gånger trampade snett flera gånger och övervägde att tejpa för att det inte skulle gå helt snett. Som vanligt sprang jag för fort den första timman, ville hänga med som vanligt, men sen slog jag av på takten och tog följe med två andra. De tre första milen hade jag en seg konstig känsla i kroppen och det gjorde ont lite här och var. Det var som om kroppen inte vaknat till men sen slutade den tjura.
Första varvet
Efter stenarna ändrades underlaget och loppets stora överraskning kom. Då övergick banan till att gå på långa grusvägar men på Gotland är det inte grus utan kletig sand. Då det var blött i marken fastnade ibland sanden under skosulan och man fick med sig ett lass sand i steget. Sanden gav heller ingen vidare respons så det var väldigt trögt och tungt underlag att springa på. Det var ett gäng mil som skulle avverkas så och det skulle visa sig skörda sina offer.
På vissa delar av banan var det lite svårt att hitta i nattens mörker då det inte fanns reflexer överallt. Jag var glad att jag hade följe med mina två nya löparvänner. Under natten hann vi prata igenom allt möjligt, från löpning till familj och jobb. Ett helt lysande sällskap i mörket.
Andra varvet
När vi närmade oss varvning, alltså halvvägs, började det även ljusna och man kunde släcka pannlampan. Jag tittade på mina två kumpaner som jag nu lärt känna efter 10 timmar ihop och blev överraskad över hur de såg ut. Jag hade ju aldrig sett dem i dagsljus och trodde inte alls de såg ut som de gjorde. Komiskt när man pratat om så mycket så länge.
Vid varvning bjöds det på gryta och man fick tillgång till sin dropbag. Man fick även ha en dropbag till som man passerade två gånger, ungefär vid 40 och 120 km.
Efter varvningen började en av oss i trion krokna och han var till slut tvungen att bryta. Och ungefär då kroknade jag med. Allt det praktiska gick bra och jag åt och drack. Vi hade haft en hyfsad fart och låg kanske på tionde plats av de 24 som startade. Sluttiden såg ut att landa på runt 21 timmar, inte illa alls. Men jag började verkligen tvivla på vad jag höll på med. Varför skall jag springa så långt, jag har redan gjort det en gång? Varför skall jag lida i 10 timmar till? Det som skulle kunna få mig att bryta var inget praktiskt problem, det var helt enkelt brist på motivation och att jag stannade. Jag kände en stor meningslöshet och hopplöshet och blev väldigt nedstämd.
Dessa tankar gjorde dagen väldigt lång. Jag lovade mig själv att gå i mål men aldrig springa så långt igen. Det mest positiva var att vi sprang om ett annat litet gäng. Det gav lite energi.
Jag och min nyfunna löparvän korsade mållinjen ihop. Väldigt fint med tanke på att vi aldrig träffats förut men nu spenderat hela 20 timmar ihop. Sådana möten är en del av ultralöpning.
Efter loppet
Vi kom på plats 5 och 6, med tiden 20 timmar och 50 minuter. Det visade sig att hälften brutit loppet, framförallt då man underskattat loppet som på pappret var enkelt men bjöd på ett väldigt tufft underlag. Inget var gratis i detta lopp.
Efter dusch och ombyte var det dags för den efterlängtade race dinnern. Det var mycket god mat, några öl och många andra löpare i en mysig restaurang. Perfekt slut på en lång dag. Och redan här började jag fundera på nästa lopp även om jag var rejält omskakad av de hopplösa känslor jag känt under dagen.
Även frukosten dagen efter var mysig, god och bjöd på fin gemenskap. Sen bar det av hemåt.
Återblick
För det första bjöd loppet på exakt den gemytlighet och gemenskap jag sökte. De som arrangerar Gotrun, Runraisers och Wulf, var väldigt trevliga och sympatiska. Därtill lärde jag känna många andra löpare, framförallt min kumpan som jag sprang med under nästan hela loppet. Jag är väldigt glad över detta, det är mitt finaste minne från min resa till Gotland och jag kan verkligen rekommendera detta lopp.
Man brukar ju säga en gång är ingen gång men nu hade jag sprungit 100 miles två gånger. Jag var nöjd för det kändes som att jag kan detta. Jag kan springa 100 miles, kroppen håller och jag vet hur man gör.
Men knoppen höll inte. Motivationen och humöret höll inte. Det blev en tid med mycket funderingar efter loppet. Gotrun 100 miles var en nyttig läxa på många sätt. Dels måste man förbereda sig mentalt inför loppet, det hade jag slarvat med. Man måste också ha en målsättning med loppet, det räcker inte med att det skall vara trevligt runt omkring. Och framförallt måste man hitta sitt varför, sin anledning till att springa riktigt långt om och om igen.
2 svar på “Gotrun 100 miles 2023”