Jag gick mentalt helt in i väggen på mitt senaste lopp, Gotrun, vilket jag aldrig gjort förut. Det gick bra med allt det praktiska och tidsmässigt men inte alls med humöret. Glädjen till att springa lopp var borta och det blev en lång, lång kamp mot hjärnspökena för att ta mig i mål.
Uppladdning
Ja, efter att ha sprungit 100 miles två gånger inser jag att jag inte riktigt vet varför jag skall springa så långt. Det är ju skitjobbigt och jättelångt.
Första gånge på Kullamannen var allt väldigt spännande för jag visste ju inte om jag skulle klara det. Hur skulle det gå med allt och hur jag skulle må? Skulle jag nå den magiska distansen 100 miles? Det var som om jag skulle se en thriller där jag inte hade en aning om hur det skulle sluta. Jag var otroligt laddad och taggad, jag hade ju siktat på det här i flera år. Planeringen var minutiös, jag packade i veckor och skrev listor med allt som skulle göras vid olika tidpunkter och vad jag skulle ha med mig och på mig. Och planen funkade. All uppladdning och adrenalin som jag byggt upp inför denna utmaning fick släppas lös i kroppen. Jag mådde mestadels toppen under loppet som blev en helt fantastisk upplevelse.
Men andra gången var det helt annorlunda. Allt hade ju funkat bra första gången så det var bara att ta fram samma listor igen och packning gick på ett kick. Blev jag då förberedd? Praktiskt ja, mentalt nej. Jag hade ingen aning om hur jag skulle förbered mig mentalt. Hur gör man det när man väl har rutin på packningen och det praktiska? Jag visste inte alls och istället återvände jag till familjen och jobbet innan loppet när allt var packat och klart.
Målsättning
Det andra felet var att jag inte hade något mål med loppet. Framförallt bestämde jag mig för just detta lopp för att det var litet och gemytligt. Man åt frukost och race dinner ihop och man bodde ihop. Det var det sociala som lockade och det uppfylldes med råge. Gotrun var väldigt trevligt, vänligt och riktigt bra arrangemang. Men jag hade inte tänkt så mycket på själva loppet och vad jag skulle få ut av det. Jag hade ju precis klarat det mål jag siktat på i flera år, att klara 100 miles. Och det kanske är det som gör just det andra loppet svårt efter man klarat något stort för man är inte alls omladdad för nya mål.
Ner i källaren
Det hela resulterade i att jag efter natten, lite mer än halvvägs in i loppet, kände en stor hopplöshet. Allt gick egentligen bra, jag kommer kunna ta mig i mål, men varför ska jag fortsätta. Jag är trött, har ont och det är kanske åtta-tio timmar kvar. Det är lång tid av något som jag då mest såg som ett lidande. Varför ska jag fortsätta, jag vet ju redan att jag kan detta? Jag blev ledsen, nedstämd och bestämde mig till och med för att aldrig mer göra om det. ”Spring i mål, sen behöver du aldrig springa så här långt igen”. Så kan man inte tänka om man skall må bra under loppen. Dessutom hade jag visst glömt att jag redan var anmäld till kullamannen i höst.
Viktiga lärdomar
Jag tycker vanligtvis så mycket om löpning och framförallt lopp. Jag springer Göteborgs varvet varje år, mestadels för att det är en så fantastisk folkfest. Glad, pigg och social är nog så jag ser mig som tävlingsdeltagare. I alla fall fram tills detta senaste lopp som jag ser som ett av de absolut sämsta jag gjort. Jag dyker upp i Marcus Kjellbergs film från loppet, där ser man humöret.
Nu inser jag att jag kanske måste ha ett nytt mål med löpningen och loppen. Jag har klarat det jag siktat på länge, 100 miles, och det var under lång tid en stor anledning till att jag sprang längre och längre. Men måste man ha ett mål? Måste man springa snabbare och snabbare eller längre och längre? Kan man inte bara springa och ta lopp för lopp? Ett mål jag funderat på är UTMB men jag är inte helt sugen. Det känns så stort, som en jättesatsning som jag inte är riktigt laddad för.
I alla fall har jag lärt mig att jag måste förbereda mig bättre inför såna här utmaningar. Det är inte bara så att jag kan snöra på mig skorna och sladda upp på startlinjen. Jag måste in i min bubbla och jag måste tänka över vad jag vill med varje enskilt lopp. Jag måste förbereda mig mentalt.