Ryggen är min akilleshäl som ställt till det rejält två gånger. Den har även försvagat hela mitt vänstra ben men ännu inte stoppat mig från att springa. Att jag varvar löpning med gym och rehab beror framförallt på att jag försöker hålla mina gamla ryggproblem i schack. Och hittills fungerar det bra med massor med löpning efter diskbråck.
Min första skada – ischias
Två dagar innan jul 2014 small det till i ryggen och det började stråla ner i vänstra benet. Jul är inte min favorittid på året. Det är stress på jobbet, mörkt ute, förväntningar inför julen från alla håll och klappar som skall köpas. Jag blir ofta sjuk vid jul, nästan aldrig annars, så jag är inte förvånad att ryggproblemen kom just då.
Framförallt gjorde det väldigt ont att sitta ner. Att stå, gå och ligga gick bättre. På annandagen skulle jag åka till London. Flygresan blev en mardröm för då måste man ju sitta ner och det är inte speciellt bekvämt på ett flygplan ens om man är frisk. Så fort jag fick så stod jag upp, längst bak vid toaletterna. Väl i London blev luncherna och middagarna i barer och vid barbord så jag kunde stå upp.
Efter jul gick jag till en läkare som konstaterade att det var ischias och jag blev skickad till Ullevi Idrottsrehab och fick hjälp med övningar. Ett mycket bra ställe med professionell personal och fina träningslokaler. Mina ryggproblem skulle tränas bort. Orsaken till det hela var en disk som buktade ut och tryckte på ischiasnerven, så kallad diskbuktning.
Jag får också erkänna en dum sak jag gjorde efter jul när jag skulle tillbaka till jobbet. Första dagen tog jag bilen. Att sitta i bil var ännu värre än att sitta i flyg, en fullständigt vidrig ställning där man har benen lite framför sig. Det gjorde vansinnigt ont. För att komma ur bilen så snart som möjligt körde jag så fort bilen gick rakt genom Göteborg, förbi polishuset. Jag maxade bilen mellan rödljusen. Inte bra, inte smart, inte ens lagligt. Genast när jag kom fram flög jag ur bilen och sträckte på ryggen. Så ställ bilen om ni har ont, man är en värdelös och farlig bilförare i det läget.
Sen fick bilen stå och jag tog cykeln till jobbet. Cykla gick bra. Cykla och simma går alltid bra när man har ont och är skadad. Det rekommenderas ofta av läkarna och sjukgymnasterna för det är så skonsamt. Tyvärr är det ingen träning jag tycker om. Jag vill springa och ta i. Cykla är ett färdmedel, ett väldigt bra sådant, men det är ju lite som att åka buss. Inte träning, tycker jag i alla fall. Men sedan dess kör jag nästan aldrig bil till jobbet för cykeln som färdmedel är bra för hälsan, plånboken och miljön.
Cykelpendling istället för löpträning och framförallt rehab hjälpte och jag blev gradvis bättre. I maj, fem månader efter det börjat, kunde jag till och med springa Göteborgsvarvet. Ingen rekordtid men jag var så glad över att få springa igen. Och glad för att det var över, trodde jag då i alla fal.
Följder av ischias
Det är inte bara så att det gör ont med ischias utan nerven kan även bli svagare. När hjärnan säger till benen, via ischiasnerven, ”KOM IGEN, TA I NU!!!” så försvagas budskapet i en irriterad ischiasnerv till ”ja, nu kanske du skall försöka anstränga dig lite”. Signalen försvagas. Det resulterade i att musklerna i mitt vänstra ben aldrig riktigt tog i som de andra gjorde och det benet är därför fortfarande smalare och svagare än det andra benet.
Även hälsenan försvagades. Efter min ischias ville jag bli snabb igen och körde intervaller och även backintervaller med barnvagn. En enorm belastning för hälsenan och till slut började det göra ont i vänster hälsena, samma ben som ischiasen.
Hälseneinflammation var ett faktum. Det är egentligen ingen inflammation utan en överbelastning. Min var inte så allvarlig för jag slutade springa ganska omgående och gick tillbaka till Ullevi Idrottsrehab. Sjukgymnasten såg genast att mitt ena ben var smalare och svagare men även att vänster hälsena var smalare än höger. Den var ungefär hälften så bred, en stor synlig skillnad om man jämförde. Upp på cykeln igen sa han. Och massor med tåhäv. Det blev tåhäv till förbannelse i ett halvår ungefär. Sen kunde jag försiktigt börja springa igen.
Sen blev det disbråck
Fem år efter min ischias började jag känna av den igen. Samma känsla kom krypande, givetvis innan jul. Till skillnad mot första gången blev det gradvis värre och värre, första gången var det som värst först för att sedan bli bättre. Och det blev värre utan stopp så till slut kunde jag varken sitta eller ligga ner. Särskilt att ligga ner vill man ju göra några timmar varje natt men jag vankande av och an hemma i lägenheten. Jag fortsatte att vara på jobbet där de undrade varför jag inte var hemma och sjukskriven. Men på jobbet hade jag ett ståskrivbord och kunde jobba. Jag vet inte vad jag skulle stå hemma och göra hela dagarna.
Ganska snart blev jag opererad. Disken som buktat ut och orsakat min ischias hade utvecklats till diskbråck. Operationen hjälpte med en gång, problemet var borttaget. Jag hade fortsatt ont och strålningar i benet ett tag men det akuta var borta och jag kunde ligga ner igen. Så fantastiskt skönt.
Jag har aldrig tidigare blivit opererad. Det var en märklig upplevelse efteråt tycker jag. Det kändes i hela kroppen att den var väldigt påverkad och gjorde allt för att återställa sig. Den jobbade på högvarv för att läka men det var ingen obehaglig känsla. Jag gick ner i vikt ganska mycket, det kändes som förbränningen var väldigt hög. Dessutom blev jag ordinerad att vara sjukskriven och gå väldigt mycket, två långa pass om dagen. Underbart att få det ordinerat när man är löpare.
Det året var det inget Göteborgsvarv på grund av pandemin men jag kunde springa igen en månad efter operation och hade kunnat springa ett Göteborgsvarv om det hade varit något. Alltså, jag började bli dålig innan jul och hade kunnat springa en halvmara i maj. Totalt blev det två månader helt utan löpning, en innan operation och en efter. Det är inte så mycket och återställningen gick ganska snabbt tycker jag.
Hur ryggen mår nu
Jag får göra ett erkännande till. Läkaren vid ryggoperationen avrådde mig från att springa långt framöver. Min rygg är ganska dålig och jag kan få ytterligare problem med andra diskar. Löpning efter diskbråck var inte problemet, det fanns andra problem som lurade så som artros och hoptryckta diskar och vad vet jag.
Detta råd har jag inte lyssnat till då det bara blivit längre och längre löpsträckor sedan dess. Jag undrar ibland om jag kommer få sota för det en dag och om löpningen gör ryggen sämre på sikt. Jag hoppas att det är tvärtom, att löpningen och den rehab jag gör, stärker ryggen och musklerna runtomkring.
Hursomhelst så känns det för det mesta ingenting i ryggen eller i ischiasen. Framförallt känns det aldrig när jag springer. Jag kan ibland bli trött i ryggen eller få svaga strålningar ner i ischiasnerven men det är mer relaterat till att jag sitter länge eller är stressad. Så just nu ser jag ingen koppling till löpningen och inga varningssignaler som gör att jag skall ändra på något eller sluta springa. Ta i trä.