Bocksten Vineyard Backyard Ultra 2023

Bocksten Vineyard Backyard Ultra 2023, min första backyard, gick av stapeln vid Ästad vingård i närheten av Varberg i september. Det var ett mycket trevligt lopp och att springa backyard var både lärorikt och kul men också svårt och annorlunda.

Vad är en backyard ultra?

För er som inte vet, så är backyard ultra ett speciellt tävlingsformat. Man skall, med start varje timma, springa en sträcka på 6,7 km tills man inte orkar mer. Den som spring flest varv (flest timmar alltså) vinner. Last man standing. Genialt tävlingsformat då det gör en del stora skillnader mot vanliga lopp.

Varför just 6,7 km då? Jo, för springer man i 24 timmar når man 100 miles vilket ju är en helt ok tid på 100 miles.

Ingen vidare uppladdning

Nä, hemma var vi förkylda innan loppet, även jag. Jag var tjock i halsen och nös mycket. Natten före loppet blev jag väckt av min son vid sämsta tänkbara tillfälle och kunde inte somna om igen. Jag vaknade på morgonen och kände mig trött och hade aningen ont i huvet. Inte så bra när man skall springa ultra.

I övrigt var jag väl förberedd som vanligt inför lopp. Jag hade packat in tält och alla möjliga grejer i bilen. Det är en av skillnaderna med backyard, man har tillgång till sina grejer varje timma, så det var lika bra att packa med allt som kunde tänkas var bra att ha.

Jag hade satt upp lite olika mål med loppet, om än lite vaga. Just i backyard är det viktigt med målsättningar då loppet inte har ett vanligt slut och det gäller att sätta sin egen målsättning med loppet. Jag pratade med några under loppet som hade som mål att springa sitt första maraton eller sitt första halvmaraton. Andra såg det bara som ett långpass och skulle springa några varv. Han som slutligen vann, var tydlig med att hans målsättning var att just vinna oavsett hur långt loppet blev.

Min främsta målsättning var bara att testa en backyard och springa hyfsat många varv. Jag hade aldrig gjort detta innan och mycket var nytt för mig. Min andra målsättning var att springa mitt längsta vilket skulle vara 25 varv och därmed mer än 100 miles.

Race day Bocksten Vineyard Backyard Ultra 2023

Jag hade förstått att man skall ha tält med sig för att kunna förvara sina grejer och lägga sig ned en stund mellan varven. Så först och främst upp med tältet innan start. Vi var alltså vid Ästad Vingård som är ett spahotell, men vi var precis bredvid på en lerig åker. Vädret var dock fint och solen sken.

Jag tyckte alla andra såg väldigt seriösa ut innan start. Så är det kanske när man är med om något nytt, man är lite osäker och spanar in alla andra mer än vanligt.

Starten av Bocksten Vineyard Backyard Ultra gick klockan 9 på morgonen. Det var en annorlunda start jämfört med vanliga lopp då ingen har speciellt bråttom. Inte ens de bästa. Och alla pratade med alla. Det här är en stor fördel med backyard, de är väldigt sociala tillställningar. Hela dagen pratade jag med massor med olika människor. Särkilt intressant var det att springa och prata med de som var riktigt bra. Det gör jag aldrig på vanliga lopp.

Tempot kändes hela tiden lågt, ca 6:40, vilket gav ungefär 15 minuters vila mellan varven. Efter ett maraton, 7 timmar, var jag fortfarande helt fräsch. Jag har aldrig känt mig så oberörd av att springa ett maraton. Å andra sidan har jag nog aldrig gjort det så långsamt heller. Det är något att ha i åtanke i andra lopp, en långsam start gör väldigt mycket för att spara på krafterna.

Vid varvningarna lade jag mig ibland i mitt tält och vilade och stretchade lite. Mycket skönt, särskilt för min slitna rygg. Men det är inte bara fördelar med att passera en depå varje timma för jag hade också tillgång till mat, kaffe och godis som jag inte kunde motstå och fick senare lite magproblem. Vanligtvis fungerar min mage bra på lopp men då äter jag mindre mat och mer sportdryck. Så på nästa backyard får jag se till att hålla igen lite när jag springer förbi depån.

Godnatt

Dagen som varit fantastiskt trevlig och med fint väder övergick till natt. Vi blev färre och färre för varje varv. Jag hade aningen ont i huvudet och kände mig trött, inte av att springa utan av att jag sovit så dåligt inför loppet. Min fot, den med hallux valgusen, hade börjat ömma rejält och blivet stel vilket gjorde det svårt att gå. Det kändes på det hela aldrig riktigt som min dag.

När mörkret kom avtog våra konversationer och vi sprang mer och mer under tystnad. Varje varv sprang förbi en villa med ett tiotal personen som hade fest och varje timma, fram till två på natten kom de ut och hejade på oss med vinglasen i handen. Helt plötsligt på ett varv hade de sällskap av ett annat gäng från grannhuset som hade fest, ett gäng danskar med gitarrer och det blev väldigt livat.

På varv 18, klockan tre på natten, åt jag en maurten gel med koffein och satte på lite musik. Det varvet flög jag fram. Jag kände mig urstark och kände att jag kunde hålla på hur länge som helst. Runners high när man springer ultra kan ibland bli runners superhigh. Det är en fantastiskt härlig känsla.

Men, som man brukar säga, upp som en sol och ned som en pannkaka. På nästa varv funderade jag på hur långt jag sprungit, hur långt det var kvar till mitt längsta och jag gjorde en förödande insikt. Om jag slutade nu, kunde jag köra bil, åka förbi McDonalds och sen hem till min säng. Hade jag fortsatt ett par timmar till hade jag inte kunnat köra bil hem på grund av sömnbrist. Jag hade då fått äta frystorkad mat som jag hade med mig och jag hade fått sova i tältet på en lerig åker mitt på dagen när det pågår en tävling precis utanför. Spahotellet bredvid var fullbokat, det hade jag kollat upp innan loppet.

Så jag slutade efter varv 19. Ett ganska abrupt slut som överraskade tävlingsledningen som sett mig flyga i mål på varvet innan. Jag ville inte mer, jag ville hem och jag ville äta. På vanliga lopp finns det en chans att komma igen om man repar sig men inte på backyard. Missar man starten på nästa varv är man ute. Så när de som var kvar i loppet lunkat iväg fanns det ingen återvändo. Jag fick min medalj, tackade för mig och packade ihop. Det kändes skönt med också lite tomt och jag var inte helt nöjd med min insats.

Tankar efter loppet

Det blev inte mitt längsta men på vägen hem satte jag i alla fall personbästa på McDonalds. En Bigmac plusmeny med tre cheeseburgare. Så himla gott.

På det hela taget är jag väldigt glad för detta lopp. Backyard är speciellt på många sätt och framförallt så är det mycket trevligt. Jag hade verkligen en toppen dag och lärde känna många andra löpare.

Det var också lärorikt. Här kommer lite tankar i punktform:

• Jag skrev inledningsvis att målsättningen är viktig i backyard. Jag pratade nyligen med en som är duktig inom backyard som sa att enda målsättningen man kan ha är att vinna. Det ligger nog mycket i det när man kommit upp i längd för då får man ett tydligt mål som gör skillnad. Annars känns det så betydelselöst om man exempelvis har som mål att springa 25 eller 30 varv. Det spelar ju liksom ingen roll, det är bara en siffra. Men att vinna, det är stort.

• Det kan också vara lättare att springa backyard om man springer fler ihop, som stöttar varandra. Jag var där själv utan support och då blir det mycket enklare att göra som jag gjorde, att ge upp. Det var ingen som hejade på och peppade mig vidare mot mitt mål.

• Ska jag springa just det här loppet, Bocksten Vineyard Backyard Ultra, igen vill jag helst ha rum på spahotellet efteråt. Belöning är viktigt om man ska springa långt. Den här gången hade jag fått omvänd belöning (straff alltså) om jag sprungit långt eftersom jag inte hade kunnat köra därifrån. Ett sådant upplägg kan man ju inte ha, man behöver en morot och belöning.

• En utmaning som jag upplevde med backyard är att det blir mycket fokus på tid och timmar, inte sträcka. Antalet timmar som återstår kan man heller inte göra något åt, takten är ju förutbestämd till 6,7 km per timma. I vanliga lopp försöker jag undvika att tänka på hur lång tid det är kvar för det är antagligen väldigt lång tid när man springer ultra och då blir man nedstämd. Dessutom kan jag i vanliga lopp känna att jag vill ta i lite mer och springa på så att jag kommer i mål snabbare. Jag blir peppad av det. Så kan man inte tänka på en backyard, där är det bara att nöta på, timma efter timma.

• Det var både för och nackdelar med att starten gick på morgonen och inte kvällen. En fördel var att det gjorde att fler var där som sprang kortare, som såg det som ett långpass. Det bidrog också till att alla pratade mer den delen av loppet. Hade det varit start på kvällen hade vi nog varit sömnigare och tystare ganska så snart efter start. En nackdel var att natten kommer senare, efter 12 timmar, och den känns då lång. Kommer natten direkt efter start är den lättare att hantera.

Slutligen vill jag verkligen rekommendera alla som springer att testa en backyard ultra. Det är ett genialt och socialt tävlingsformat. Jag kan också rekommendera Bocksten Vineyard Backyard Ultra, ett mycket trevligt lopp i fin natur.