Ett väl genomfört lopp. Plats 90 av 624 startande i Kullamannen 100 miles, 22 timmar och 22 minuter. Alla mina tre 100 miles lopp har varit under 24 timmar. Nöjd.
Prep och pepp
Inför loppet funderade jag mycket kring motivation och mitt varför men det klarnade inför loppet och jag kände mig relativt lugn. Dessvärre fick vi magsjuka hemma några dagar innan. Jag fick dålig mage och kände mig nästan lite febrig även då det var dags för start. Det gjorde mig så klart orolig och mycket tankar snurrade kring detta den sista tiden inför loppet.
Träningen hade funkat bra veckorna innan. Jag hade skrapat ihop mina mil och kände mig ganska så hel. Det stora fysiska frågetecknet var kring min hallux valgus. Fem veckor tidigare hade jag köpt nya inlägg och skor. Ut med mina platta Altraskor för att gå över till mer dämpade Asics. Enligt personalen på Löp och Sko i Göteborg skulle det ge mindre belastning på min hallux valgus som därmed inte skulle svullna lika mycket och bli stel och göra ont. Men skulle det funka? Jag hade som längst sprungit två mil i de nya skorna.
Planeringen gick bra och jag kände att jag hade koll på banan och alla praktiska grejer. Jag hade ju sprungit loppet året innan så jag kände ju till terrängen även om banan var lite ny. Först visade väderprognosen spöregn hela loppet men dagen före visade den på uppehåll. Skönt.
Jag sov gott, men kanske lite febrigt, nätterna innan loppet. Sen kom dagen för loppet som var en lång nervös väntan. Jag var så sugen på att komma iväg och få släppa loss, men det var en lång, lång väntan.
Loppet
Starten var i Höganäs och ännu bättre än året innan. Mer folk och mer ståhej. Jag gillar stora lopp där det händer grejer. Den här starten var verkligen mäktig och sen var man iväg. Jag höll en hyfsad fart i början för jag tycker om att ligga ganska långt fram. Jag vet inte varför och om det egentligen är så smart. Kanske skulle man ta det lugnare så man har mer krut på slutet? Fast om jag är ärlig så vet jag varför jag gör så här, jag ser mig inte som en som ligger långt bak. Jag vill inte vara där. Det är löjligt egentligen, och som sagt, kanske inte så smart.
Precis som förra året var det mycket varmare än jag trott. Jag fick stanna och ta av mig en tröja redan efter några kilometer. Helst skulle jag vilja ha haft shorts. Mössan använde jag inte alls. Jag får komma ihåg detta till nästa år.
Kullaberg gick bra. Det rullade på som det skulle. Det är ju ett väldigt fint område med oerhört mäktig natur. Klättringen upp mot fyren var så läcker i nattens mörker i pannlampornas sken med fyren där uppe på toppen. Så vackert. Underlaget var dock inte lika vackert då det var oerhört geggigt och blött. Så mycket gegga är svår att springa på då den är hal. Dessutom vill man, så gott det går, hålla sig torr och hoppar över pölarna och geggan.
Efter två varv på Kullaberg fick man en väldigt god soppa i Mölle. Mmmm. Magen hade gradvis blivit lugnare och lugnare. Andra halvan av loppet tänkte jag inte ens på den. Sen bar det av mot Råbocka och dropbagen. Här var det ännu blötare och det där med att hålla sig torr var bara att lägga ner. Istället blev det att ösa på genom alla små dammar, snart kunde man ju ändå få byta om.
Vid dropbagen och alla andra stationer var jag så snabb jag kunde och tog ingen extra vila. Trots det tog det säkert en halvtimma att fixa allt i Råbocka och få i sig lite mat. Nya strumpor, fylla ryggan med ny energi, ladda klockan och allt annat fix man skall göra. Jag tog med två och en halv liter dricka då nästa station var 28 km bort. Strax därpå, i den där slingriga skogen i Ängelholm, gick solen äntligen upp. Det var så skönt att ta av sig pannlampan och kunna se sig omkring ordentligt.
Jag hade bävat en del inför den platta sträckan mellan Kullaberg och Bjärehalvön eftersom den är åtta mil och ganska enformig. Men under loppet tänkte jag inte så mycket på det. Jag såg så klart fram emot att komma fram till Hovs Hallar, där en av två stora stigningar börjar, men monotont blev det inte.
De två stigningarna på slutet är jobbiga. Brant uppåt och brant nedåt, dessutom i delvis bökig träng och massor med hal och kladdig geggamoja. Sen var man i stort sett i mål efter en liten platt runda i Båstad.
Även målgången av Kullamannen 100 miles var bra arrangerad. Det var väldigt roligt att tre olika lopp gick i mål i stort sett samtidigt (100 miles, 100 km och 50 km). Man träffade på grund av detta fler andra löpare på slutet av loppet, när man behöver det som mest, och det var mer publik längs banan och vid målet. Riktig bra upplägg.
Ett annat bra upplägg var att mitt hotell låg 50 meter från mål. Så skönt. Men innan dess fick jag min andra ring, lite mer soppa och heja lite på andra tappra löpare jag träffat på under resans gång. Och framförallt fick jag känna känslan att ha klarat det. Så sjukt nöjd!
Det praktiska
Överlag funkade min energiplan mycket bra. Så här mycket kalorier har jag nog aldrig fått i mig på ett lopp. Jag var väldigt flitig med att sörpla Umara, blandad tre skopor per halvliter. Därtill 7 maurten gel, några flaskor Nääk som det bjöds på (blaskigt blandad) och några bars. Jag hade åtta bananmuffins och åtta pankakshalvor om jag blev hungrig. Detta toppades med lite smågodis. Sen tog jag det som bjöds i matväg vilket var två soppor och tre mackor plus lite smågrejer om jag inte minns fel.
Jag kunde haft med mig mer gels för de är så bra. Jag hade också behövt mer energi om det tagit längre tid eller varit sämre väder så man bränt mer. Detta var på gränsen då allt var i stort sett slut vid målgång.
De nya skorna och inläggen funkade både bra och dåligt. Det som de sa i affären, att min hallux valgus skulle klara det bättre, det stämde. Den blev inte alls lika svullen och stel. Skönt. Men att trampa 150 000 steg på en pelott som sitter under foten gör till slut ont. Väldigt ömmande ont. Man ska ju egentligen trampa på trampdynorna, men jag tog en del av smällen mitt under foten. Aj. Hoppas mina fötter vänjer sig vid det, inläggen var ju ganska nya. Därtill blev tårna i värre skick än tidigare. Nu ser de ut som trolltår enligt min son. Det kanske kan bero på blötan och det var inget stort problem under loppet. Men hade det tagit längre tid så hade det nog börjat göra rejält ont.
Min rygga är helkass eller så vet jag inte hur man använder den. Det är en Salomon advance skin 12 som är blå. Jag hade en röd innan som var toppenbra. Denna är annorlunda och sämre. Den har för stora fickor som man inte hittar i och som inte håller tyngre saker på plats, typ telefonen. Men framförallt har den spännen som sitter mitt på revbenen som gör att jag får blåmärken. Jag måste byta denna till nästa lopp eller se över hur man kan fixa till den.
Kalsongerna jag sprang i gick sönder i grenen när det var sex mil kvar och de började skava. Aj aj aj. De var väl insprungna och på gränsen att vara sönder innan loppet men jag chansade på att de skulle hålla. De var ju så sköna. Efter lite trixande och en hel del funderingar på hur jag skulle kunna göra ett par kalsonger av det jag hade i ryggan (sämsta idén var att tejpa ett par nya kalsonger, men aj vad ont det skulle gjort efteråt) så lyckades jag hitta ett sätt att ha dem på mig utan skav. Fast det var nästan så att jag inte hade dem på mig, under mina byxor. Hur som helst, det löste sig bra och jag kunde släppa det problemet. Och det är ett tips, chansa inte med trasiga grejer i såna här lopp, det är inte värt det. Det är så mycket skönare när sakerna funkar.
Det viktigaste – känslan
Det viktigaste är hur loppet kändes, hur jag mådde och hur jag upplevde det. Överlag är svaret ganska bra. Inget euforiskt lopp som förra året när det var första gången på 100 miles men heller ingen sån där lättare depression som på Gotland, mitt andra 100 miles lopp. Detta var någonstans mitt emellan och mitt humör var överlag ganska bra.
Jag tror mina magproblem spökade lite i början och tog en del fokus från det häftiga i starten och Kullaberg. Jag var inte helt på topp då. Men ju mer jag kunde släppa det, desto mer avslappnad kunde jag vara.
Någon gång under första halvan av loppet tröttnade jag rejält och funderade igenom, återigen, varför jag gör detta. Jag tänkte på hur det skulle vara om jag slutade att springa så mycket och vad jag skulle göra istället. Jag skulle kanske träna mer gym, ha lite mer tid med familjen och slippa dessa enorma urladdningar. Det konstiga var att det var en skön känsla att inse att detta är helt frivilligt. Jag har ett val att bara sluta med ultralöpning och det kan jag göra när som helst. Jag ville absolut inte avbryta loppet eller sluta med ultralöpning utan det var bara en skön sak att tänka igenom och komma fram till.
Senare i loppet tänkte jag tillbaka på detta och kunde känna den sköna känslan. Då kände jag också att jag vill ju detta. Bra tänkt, det är sant, jag kan sluta när som helst, men det vill jag inte.
Kroppen kändes överlag bra. Magen tålde den konstiga dieten väl, jag var på toa en gång. Inga större krämpor och jag kände inte av ett knä som spökat en aning några veckor innan loppet. Jag kände att jag orkade hyfsat bra även om man skulle vilja att jag orkade springa mer och gå mindre. Det handlar nog helt enkelt om hur mycket man springer per vecka. Att jag skulle springa mer känns svårt att få in i vardagen och detta går ganska bra trots ynka 7 mil per vecka. Benen kändes också ganska starka. Uppför funkade bra men nerför gör det ju ont i framsida lår. Men det gör faktiskt bara ont, det går ändå.
På slutet blev jag ju så klart trött och började fundera för mycket på hur långt det var kvar. När man hela tiden tittar på klockan och räknar på distanser och hur lång tid man skall hålla på så blir det en dålig känsla i kroppen. Då längtar man tills det är slut och det är ju inte därför man gör det. Alltså, man är ju inte med för att det skall vara över. Så jag försökte tänka på nuet, se mig och omkring och säga till mig själv att det är gött nu. Jag sa också till mig själv att jag kan detta och att det går väldigt bra, för det gjorde det.
På slutet började jag dela upp löpning och gång i mindre etapper. Jag sprang 1800 meter och gick 200. De sista fem kilometerna pallade jag inte ens det, utan jag sprang 800 och gick 200.
Jag kunde ha pratat mer med andra och jag kunde hejat på de andra mer, men överlag var jag nog en ganska glad löpare som kom in med ett leende i depåerna. Bra jobbat, det är viktigt.
Slutligen är ju känslan av att komma i mål så härlig. Äntligen kan man sluta springa! Tyvärr måste man ju in i duschen ganska omgående, innan man börjar frysa, och jag skulle gärna velat vara kvar i målområdet längre.
Post race Kullamannen 100 miles
Fötterna var som sagt i sämre skick än vanligt men inga skador alls tror jag. Ska strax ut och springa för första gången sedan loppet, då får jag se hur allt känns. Lite öm under hallux valgus foten men det skall nog gå.
Jag sov första natten efter loppet. Det är inte givet att jag gör, för pulsen vägrar gå ner och kroppen tror det är krig. Klockan registrerade dock inte att jag sovit första halvan av natten, det berodde nog på den höga pulsen.
Dagen efter var ok. Trött, trött, trött och det känns som man varit i en emotionell tombola. Men nöjd och glad. Frukosten på hotellet var härlig för jag träffade min medlöpare från Gotland och jag åt och pratade i tre timmar. Mycket trevligt slut på helgen! Kullamannen 100 miles är ett fantastiskt lopp och jag skall absolut försöka få min guldring nästa år!