Sandsjöbacka Trail 2019 – min första och bästa ultra

Min första ultra, Sandsjöbacka Trail, gick mycket bättre än tänkt. Jag inte bara klarade det utan jag fick en riktigt bra placering. Men planen jag lagt upp inför loppet följde jag inte alls.

Sandsjöbacka Trail, 52 km, januari 2019 var mitt första ultralopp, alltså ett lopp som är längre än ett maraton som är 42 km. Jag var inte bara nybörjare på distansen utan även på att springa i mörker och i skogsterräng. Det gjorde att jag hade helt fel utrustning. Långa lopp kräver bra grejer som man vet hur de fungerar. Jag hade aldrig ens testat pannlampan.

Fullt ös från start

På den här tiden var jag fortfarande hyfsat snabb, jag tränade ofta intervaller och försökte slå mitt rekord på Göteborgsvarvet. (Sånt trams har jag slutat med, nu är det långt och långsammare som gäller och Göteborgsvarvet springer jag bara för att det är kul). I starten, som var i Kungsbacka och som först gick ca 6 km på upplyst cykelbana, så tyckte jag det var lika bra att springa snabbt för att komma loss från allt folk. Det var över 300 startande och det kändes bättre med mer plats än att behöva trängas kryssa sig fram.

Jag tog rygg på täten då asfalt var något som passade mig bra. När vi kom in i skogen var jag ungefär på plats 15. Solen hade ännu inte gått upp, så på med pannlampan. Det var stenigt och ibland isigt men tätklungan verkade helt oberörd och fortsatte i samma fart. Jag som var ny både i skogen och mörkret, trillade, halkade och insåg att det var livsfarligt för mig att fortsätta så fort.

Dags att slå av på tempot och hitta min fart, tänkte jag, det är väldigt långt kvar och jag skall hålla hela vägen. Att ta det lugnt och hålla mitt egna tempo var planen inför loppet. Men när jag saktade ner och började tappa kontakt med klungan insåg jag att jag inte såg något. Min pannlampa var helt värdelös. Jag hade ju aldrig provat den innan loppet, en riktig nybörjarmiss. För att kunna se måste jag springa nära andra och använda mig av ljuset från deras lampor tills solen gick upp. Jag vände mig om men där var det helt becksvart. Vi hade dragit ifrån och skapat en stor lucka bakåt. Snabbt insåg jag att jag hade två val. 1 stanna och vänta på resten av löparna. 2 hänga på täten.

Valet var enkelt för inte kan man väl stanna och vänta. Det fick bära eller brista och jag hängde på täten. Innan solen gick upp hade jag trillat flera gånger, en gång rejält, i en stenig nedförsbacke i fyrafart. Bang på magen. Men när solen äntligen gick upp, två timmar in i loppet kunde jag sakta ner och hitta mitt tempo. Tätklungan vars ljus jag snyltat på försvann in i skogen framför mig.

Slutet gott

Soluppgången var otroligt vacker. Sandsjöbacka är på sina platser ett väldigt fint skogsområde. Sandsjöbacka Trail är överlag tekniskt och på vissa ställen är det mer klättring än löpning. Men i mitten på denna distans minns jag det som segt, ca 30 km in i loppet vid Oxsjön och Sisjön. Där är det också ganska lång sträcka på grus och det var mer en transportsträcka mot de sista 14 km som skulle vara riktigt jobbiga. genom Änggårdsbergen, upp mot Guldheden och målgång på Skansberget.

De sista 14 km var väldigt jobbiga. På vissa branta partier var klätterrep bundna runt träden så att man överhuvudtaget skulle kunna ta sig upp. Men jag började bli säker på att ta mig i mål och visste att jag låg på en mycket bättre placering än jag vågat drömma om, så jag tog det lugnt och stabilt. Plats 21 blev det till slut av över 300 startande. Minns så väl målgången när min sambo och lille son tog emot. Det var ett fantastiskt ögonblick, så otroligt glad, nöjd och stolt.

Lärdomar från min första ultra

Det gick ju bra trots att det var fler saker än lampan som strulade. Klockan, en enkel Garmin, bestämde sig dels för att byta språk och dels för att ändra layout på displayen. Det gjorde kanske inte så mycket för jag använde den mest för att hålla koll på farten, inte navigering. Klockan hade två procent batteri kvar efter loppet så det var precis att den inte dog. Jag hade även en mössa som var alldeles för varm efter ett tag. Också en enklare variant, denna från Nike. Sån tur var fick man en buff vid en vätskekontroll, den funkade mycket bättre.

En av de viktigaste lärdomarna från loppet var att högkvalitativ utrustning är viktigt om man springer långt. Ju längre man springer desto bättre grejer behövs. På en mil i parken duger nästan vad som helst, men inte vid ultra. Tyvärr kostar det en del, särkilt en bra klocka, men inför sin första ultra kanske man kan låna grejer om det visar sig att ultra inte är grejen. Det är onödigt att lägga massa pengar på något som det visar sig att man inte tycker om. Är det nåt man vill fortsätta med, då får man byta upp sig.

Men den främsta lärdomen för mig var att jag kunde det här. Det gick bra. Ultralångt och bra placering. En sån självförtroendeboost det blev och en riktig kickstart för att fortsätta med ultra.