Jag är anmäld till Bocksten Vineyard Backyard Ultra 2024 nästa helg. Jag sprang det loppet förra året, min första Backyard och förstod då att det är extra viktigt med målsättning och motivation i en backyard ultra. Man vet inte hur långt loppet är och man kan väldigt enkelt lägga av när som helst.
Kort om backyard
En backyard ultra är ett speciellt tävlingsformat där man skall springa en bana på 6,7 km med start varje timma. Man måste avsluta varvet inom en timma och börja nästa varv när nästa timma börjar. Gör man inte det så åker man ut. Den som springer flest varv vinner. Genialt men vidrigt tävlingsformat.
Alla startar varje varv ihop och springer mer eller mindre tillsammans vilket är väldigt trevligt. Tempot är lugnt så man kan verkligen prata med de andra. Det är också ett skonsamt och lite enklare sätt att springa långt eftersom tempot är jämt och man varvar en depå varje timma.
Men det finns inget given mållinje och därmed inget som säger att man klarade loppet. Det gör det annorlunda mot andra lopp och så mycket svårare mentalt.
Olika målsättningar
Eftersom det inte finns en förutbestämd sträcka och en given mållinje i en backyard får man sätta sitt eget mål. Vissa skall klara sitt första marathon, några skall springa sitt längsta någonsin medan andra siktar på att vinna.
Förr året var mitt främsta mål bara att testa en backyard. Jag ville vara med ett tag för att se hur denna annorlunda tävlingsform är och testa om det var något för mig. Mål nummer två var att springa mitt längsta som då skulle varit 25 varv, dvs lite mer än 100 miles (160 km). Men det var inget vidare bra mål för det var inget jag riktigt brann för. Att springa mitt längsta på en backyard känns inte som det skulle varit mitt längsta ändå, för det var just på en backyard, inte ett riktigt lopp.
Det slutade med att jag la av efter nitton varv för att jag inte stod emot de ursäkter jag kom på för att få bryta. Motivationen höll helt enkelt inte. Det blev därför inte mitt längsta men jag fick testa en backyard och var med ett bra tag. Dessutom fick jag mersmak för denna annorlunda tävlingsform.
Att vinna
Förra årets vinnare var tydlig med sitt mål, han skulle vinna. Han sa dessutom att det enda mål man kan ha i en backyard är att vinna. Så här efteråt förstår jag vad han menar. Att vinna betyder ju verkligen något så motivationen blir mycket starkare än med det mål jag satte.
Om jag skulle vinna så skulle det vara en stor seger för mig själv. Då skulle jag veta, för alltid, inom löpning och i andra situationer, att jag inte är en som ger upp. I am not a quitter, det har jag bevisat. För det är ju endast vinnaren som inte ger upp. Det vore så häftigt att ha med sig. Häftigt är kanske fel ord. Det skulle innebära att en väldigt stor inre stolthet. Den känslan tycker jag så mycket om med ultralöpning och det är på något sätt skillnad på inre och yttre stolthet.
Yttre stolthet är när andra säger att jag är så bra som springer långt och klarar vissa lopp. Det är kul att höra men den inre stoltheten är större. Den innebär till exempel att när jag har sprungit väldigt långt och känner att det går riktigt bra, jag får någon form av runners high, så vet jag också att jag sprungit väldigt långt samtidigt som jag mår toppen. Det är ju sjukt häftigt, tänker jag. Hur kan man må så bra när man sprungit i femton timmar? Fasen vad bra jag känner mig då. En inre stolthet som bara är för mig själv och min. Ingen annan vet ju om att det där ens händer och att jag känner så. Stolt över mig själv är kanske ett annat ord för det.
Så att vinna en backyard är verkligen ett mål jag brinner för. Det hade varit så stort för mig själv.
Hur vinner man då?
Att sikta på att vinna en backyard innebär vissa saker. Som sagt handlar det ju om att inte ge upp, att fortsätta tills alla andra lagt av. Man kan ju inte påverka de andra, så det enda man kan göra är att tänka på sig själv. Fokus på mig. Hur skall jag göra för att fortsätta?
Att vinna innebär att inga ursäkter skall få mig att stanna. Det är lätt att hitta på orsaker till att lägga av så som att ”ja men om jag slutar nu kan jag gå till jobbet på måndag och spara en semesterdag. Det vore ju toppenbra.” Löjligt. Eller som förra året ”om jag slutar nu kan jag köra till McDonalds och sen hem till sängen. Om jag istället fortsätter springa är jag för trött för att köra bil, jag får istället stanna här ett tag och vila, jag får bo i mitt tält och äta frystorkad mat”. Jag valde McDonalds och sängen och åkte hem efter 19 varv. Väl på McDonalds satte jag personbästa med en BigMac och tre cheeseburgare, men det gav varken inre eller yttre stolthet.
Det får helt enkelt inte finnas några ursäkter att sluta springa Jo, så klart, vissa ursäkter gills, så som skador och om det blir farligt. Annars är det bara att fortsätta, oavsett vad. Kalendern får vara helt rensad efteråt och jag får väl vila i tältet efter loppet tills jag kan köra hem.
Medtävlarna
Som nämnts tidigare är backyard väldigt trevliga lopp och alla pratar med alla eftersom man springer ihop. Men det kanske bara är så i början. Jag är nyfiken på hur loppen utvecklar sig sen när det är få löpare kvar och det blir mer som en duell. Är det fortfarande trevligt då eller förekommer det lite tjuvknep? Det vore spännande att vara med om en sådan duell.
Uppfinnaren av Backyardformatet, Lazarus Lake, sa i en intervju att på slutet tycker alla som är kvar att de själva är väldigt trötta men alla andra ser så pigga ut. De andra kanske till och med ler eller pratar glatt medan de själv är helt nere i källaren. Det viktiga är att komma ihåg att alla känner så. Och man kan kanske på ett litet sätt påverka de andra och det är genom att se fräsch och pigg ut. Inte se ut som en som skall lägga av. Det är kanske mer en psykologisk duell än en löparduell som utspelar sig på slutet.
Förra årets tävling var ett så kallat silver ticket lopp. Det innebär att vinnaren fick en plats i Sveriges landslag i backyard. Han som vann hade varit med i landslaget tidigare och han var innan loppet fast besluten att ta sig in i landslaget igen. Det fanns nog fler som hade denna silver ticket som mål och startfältet var därmed bra. I år är det inget silver ticket lopp så startfältet är mer rimligt. Att vinna är därför inte helt omöjligt.
Jag ser ingen i startlistan som jag känner till och som är väldigt bra. Jag tror de andra som är bra är ungefär lika tränade som jag. Vinnaren kommer nog inte koras på grund av att hen tränat mer, det handlar nog mer om inställning, motivation och psykologi. Det kittlar i magen när jag skriver det. Så sjukt spännande ju! Det är därför jag vill göra detta och därför jag vill försöka vinna! Vilken enorm psykologisk utmaning att ta sig an!
Varför inte försöka vinna
Det känns också väldigt jobbigt att försöka vinna för det gäller att ge allt man har. Inga ursäkter, bara fortsätta springa. Att sätta det som mål känns läskigt dels för att det skulle vara väldigt jobbigt att försöka men också väldigt jobbigt om man misslyckas när man gått ”all in”. Jag blir på något sätt rädd av tanken samtidigt som den kittlar.
Nu är det bara en vecka kvar och jag vet varken ut eller in. Oavsett vad jag bestämmer mig för så har det varit intressant allt bolla med tanken att försöka vinna en backyard. Jag får väl göra som vanligt och ge mig ut på en löptur och fundera vidare på saken.