Detta var min andra backyardtävling och den bjöd på varmt, fint väder och trevliga medtävlare. Bocksten Vineyard Backyard Ultra är ett riktigt bra arrangemang. Jag sprang på mitt sätt, vilket kanske inte är den bästa taktiken för en backyard, men jag hade kul och slutade efter 20 timmar och cirka 140 kilometer.
Inför start
Att springa sin andra backyardtävling var en stor skillnad mot den första gällande förberedelser. Nu visste jag vad jag ville ha med mig och hur allt funkar med tält och grejer som man inte har med på vanliga lopp. Förra året var jag nervös inför loppet för det var så mycket nytt. Nu var jag lugn. Jag hade även kvar listor från förra året med saker att packa vilket gjorde förberedelserna mycket enklare.
Jag skrev i mitt inlägg inför loppet att man måste ha en rensad kalender om man ska satsa på att vinna en backyard. Sista veckan inför detta lopp blev det mer och mer klart att någon rensad kalender har jag inte efter loppet. Det skulle vara väldigt mycket på jobbet på måndagen efteråt och jag var tvungen att vara hyfsat fräsch och alert tills dess. Då kan jag kan inte springa långt in på söndagen. Det tar tid att få ner pulsen och alla stressnivåer och det tar tid innan man somnar någorlunda skönt så man blir klar i knoppen. Jag satte en maxgräns för mig själv på loppet runt 20 timmar.
Sömnen inför loppet var lite orolig. Jag sover oftast inte så gott inför långa lopp. Det beror helt enkelt på att jag vet att jag måste sova bra för att jag inte kommer sova under loppet. Sömnen blir sämre ju mer jag sett fram emot loppet. Men inför detta lopp var jag ändå rätt lugn så sömnen blev helt ok. Sömnen var mycket bättre än förra året när väldigt mycket var nytt för mig.
Väl på plats visste jag man skulle parkera, var jag ville ha tältet och allt annat praktiskt. Det var helt klar skönt att känna sig lite hemma.
Dagen
Backyard är väldigt trevligt att springa. Alla springer ihop och i ett lagom tempo för att snacka. Deltaglistan känns också mer blandad än i långa ultra lopp. Det är fler unga deltagare och fler kvinnor. Inte alls bara den klassiska stereotypen av ultralöpare, en skäggig och medelålders man.
En fördel med just det här loppet är att starten går på morgonen, klockan 9, och inte på kvällen. Då kan man snacka bort hela dagen innan natten kommer. Vilket var precis vad jag gjorde. Eller i alla fall snackade jag när jag kände för att snacka. Tiden gick fort även om jag fick kämpa mot värmen.
Det var ca 27 grader och sol. Jag svettas mycket och tycker inte speciellt mycket om att springa i värme. Det är lätt att min puls skenar i någon form av överhettning. Senast på Göteborgsvarvet hände det och jag fick slå av på takten och slänga mitt tidsmål i papperskorgen. I det här loppet höll jag koll på pulsen, jag drack mycket, svalkade mig när det var möjligt och toppade energiintaget med lite extra salt. Efter loppet hade jag värmeutslag på hela magen efter att ha haft genomblöt tröja i många, många timmar i sträck.
Det kändes ändå ok i värmen. Inte härligt utan mer kämpigt och kontrollerat. Kroppen kändes trots värmen bra och stark. Dagen gick fort.
Bansträckningen
Bocksten Vineyard Backyard Ultra går av stapeln vid Ästad Vingård utanför Varberg. Där springer man förbi vinrankorna genom en hage och runt en sjö. Det är som det låter, väldigt fint.
Underlaget är mestadels grusväg och enkelt att springa på. Det är bara vid start och mål som det är en sträcka med asfalt. Banan är relativt platt och det finns bara några mindre backar som passar bra att gå i.
Kortfattat är det fint och lättsprunget.
Natten
När det började skymma blev det obligatoriskt med pannlampa. Varvet med solnedgång var fantastiskt vackert. Vi bjöds på en riktigt fin och varm sommarkväll.
Jag är van att springa med pannlampa så jag ser inga problem med det. Numera vet jag också att det går bra att skippa en natts sömn när man springer. Så att natten kom, det bekom mig inte.
Men det blir tystare. Dels snackar folk inte lika mycket i mörkret och dels är det färre deltagare kvar i loppet. Men ett gäng löpare, som hade sitt stora partytält bredvid mitt tält, pratade jag en del med vid varvningarna. När de alla lagt av och skulle åka hem, ungefär vid elva på kvällen, och jag kom in för varvning, stod de vid sina bilar och väntade. De sa att de väntade på mig, de vill säga att de hejade på mig och att jag fick låna en stol av dem. Min medhavda stol var som en pinnstol medan deras stolar var fällbara liggstolar. Fantastisk snällt av dem, det där är backyard i ett nötskal.
Sen kom flytet. Ultra runners high. Det kommer ofta på natten, efter många timmars löpning när jag lyssnar på musik. Jag känner mig helt klar i knoppen, enormt stark och euforiskt glad. Det är en otrolig känsla och det höll i sig länge, i efterhand känns det som flera timmar. Det var en underbar natt.
Jag funderade på om jag skulle försöka vinna ändå, men det var alltför många kvar. En annan idé var att springa 100 miles men inte i backyard tempo, som ju tar 24 timmar, utan helt enkelt bara bränna på de sista tre milen på ett bräde. Men det hade känts aningen drygt och fel mot de som tävlade. Så jag la av som planerat. Loppet gick som en dans fram till 20 timmar då jag var tvungen att åka hem.
Att avbryta var jag ledsen för. Jag hade gärna fortsatt, i alla fall ett tag till. På söndagen skulle det dock bli ännu varmare och det vet jag inte om jag hade klarat så länge. Jag hade också kunnat krascha när min runners high tagit slut. Upp som en sol, ned som en pannkaka liksom.
Precis när jag slutade och starten på nästa varv gick, var de en löpare som knappt orkade ta sig iväg på varv 21. Det var en av få som var kvar i loppet som jag inte pratat med. Efter starten av varv 21 stannade han och vilade en lång stund innan han fortsatte. Han kämpade verkligen riktigt hårt för att ta sig iväg. imponerande, tänkte jag. Det skulle visa sig att han höll på i 12 timmar till och att han vann. Det trodde jag aldrig och det är något att komma ihåg. Den mest otippade kan springa väldigt länge och det är svårt att sia om vem som vinner.
Backyard på mitt sätt
Det är nog klokt att spara sig när man springer backyard. Man skall nog försöka springa avslappnat och riktigt lugnt så man kan hålla på länge. Vid varvningarna skall man försöka vila och kanske till och med sova.
Vila gjorde jag men jag sprang inte speciellt lugnt. Jag var alltid först i startfållan, först över startlinjen och nästan alltid först i den första kurvan. Jag tyckte att det är lika bra att gå på knock för att jag inte kunde hålla på så länge ändå. Framförallt kändes det peppande att vara offensiv. Under varven ute på banan höll jag mig långt fram. Alla mina varv klockade jag på under 49 minuter. På slutet, när inte så många var kvar i loppet, kom jag först i mål hela tiden. Det kändes också peppande.
Det finns nog ingen poäng att vara offensiv i en backyard om det inte är för att peppa upp sig själv. Och det lyckades. Som sagt, jag hade en fantastiskt stark känsla i loppet.
En negativ känsla var att jag gissade på några som jag trodde skulle vinna (jag gissade fel) och att jag fick lite negativa tankar kring dem. Jag ville liksom att de skulle sluta. Jag gjorde inget dissigt eller någon form av tjuvknep men jag njöt lite extra när jag sprang om dem och ville gärna visa mig stark. Så tycker inte jag man ska tänka även om det är tävling och även om man skulle försöka vinna. En sån person vill jag inte vara men jag blev på något sätt lite för uppeppad. Man skall vara bjussig i alla lägen, inte dissig. Alla ska vinna och springa sitt längsta. Skärpning.
Hur länge jag hade orkat vet jag ju inte. Antagligen inte så länge på det sättet jag sprang i alla fall. Men hade jag fortsatt hade jag i alla fall haft kul ett tag till, för det kändes fantastiskt!